Redan död.

Redan död.
Det finns inte mycket att säga om det här antar jag, kanske kunde mänsklig idioti läggas som skulden. Eller min egen svaghet, min oförmåga att ställa mig och gå på mina egna två ben. Men när trycket av två ton ligger så sjukt hårt på mitt huvud så har jag inte tid att kunna göra som kan ses som en motåtgärd. För jag pressades in i detta, att följa med, att hänga på i hopp om att kunna få lite nya vänner, lite mer respekt från alla som jag ville ha respekt av. Vara en av det hippa folket och gå på gränsen mellan det som är rätt och fel.

Men nu är jag redan död, redan har jag tappat all min tid och är nu bara ett spöke och aska i en kruka i marken. Här ligger jag spridd över ett helgat område som jag var med och förstörde. För vi välte gravstenar och krossade kyrkans fönster. Jag antar att jag inte kan förvänta mig förlåtelse från den sidan nu mera. Jag hade aldrig någon tro, men nu är jag ett bevis på att det finns något där ute som vi inte kan förstå. Jag är redan död och jag kommer att få gå och vandra i ånger och bitter sorg till evigheten kollapsar och existensen faller samman. Bara för att jag inte vågade stå för det som jag trodde på, jag vågade inte säga att jag var rädd, att jag tyckte de var idioter och att jag visste vad som var det rätta att göra.

Det är fantastiskt vad en människa är villig att göra bara för att passa in i en grupp. Förstå att vi är villiga att stympa våra ideal, våra drömmar, våra tankar och våra själar. Och varför? För att passa in i den grå formlös massa som bara förstör och bränner ned allt. Men jag är redan död, är redan förlorad i ett limbo som jag aldrig kommer ur, för jag valde att vara med på deras spel, följa deras följe och gå vägen av en som inte har något mod eller styrka. Att pressas till den nivån att ta en annan människas liv, att bränna ned ett hus för att vi kunde, att våldta en flicka bara för att man hade tråkigt och att misshandla en kille för att han hade en personlighet. Och efter allt detta, bara gå hem och titta på elitserien i hockey och pimpla billig folköl. Just där var jag lycklig, jag var innesluten i gruppen, jag var inte ett missfoster som gick ensam i korridorerna längre. Jag var en del av dem, en normal pojke som var som alla andra, precis som jag alltid hade drömt om. Förstår ni den lyckan att vara välkommen i gruppen av coola killar, de med häftiga luggar och slitna kläder. De som söp, de som dödade punkare och tog de flickor de ville ha som om de var boskap, de hade inget att säga till om för att alla ville ju ligga med de coola killarna.

Jag är redan död, jag var det innan jag dog till och med. Jag dog på insidan efter min tid där med dem. Jag kunde aldrig se min mamma i ögonen, min pappa var trött och såg bara bort. Jag kunde inte förstå, älskade de inte mig mer? Deras perfekta, normala son. jag söp, våldtog och brände ned saker, precis som alla normala sextonåriga pojkar. Jag var vuxen och hade kontroll över hela mitt liv, jag var kung över alla. ”Jävlas inte med mig hora!”
”Ska du ha stryk din lilla mes, kolla han lyssnar på fjantmusik”.
Jag var perfekt, normal, jag älskade elitseren och folköl. Att döda drömmar för dem som var annorlunda och välja att våldta mina gamla vänner.

Jag är redan död, är redan förlorad. För att jag aldrig vågade säga något, jag levde ett liv som blev mitt eget fall, min egen död pressade till att vara normal, att vara en del av den gråa massan. Glöm inte bort att vara normal, stick inte ut, härja, var korkad och behandla dom som sticker ut endast med näven. Det är min läxa till er alla där ute som hör min klagan.

Nu har jag evigheten på mig att… ångra? Att älta? Att längta efter en andra chans som levande.

Slut.

De modfällda

De modfällda.
Han var modfälld, tappade allt sitt hopp slagen som en hund
Hade förlorat sig själv bakom dimmor och ångar av dekadenta substanser under denna svaga stund
Han la sitt liv på is och drog sig bort från alla som fanns runt hans hjärta
Drömmen om det skrivna ordet, krossat och fallet i en pöl
Men allt du vet är bara det som jag tror
För jag visste att den banan som du väljer att vandra kommer att ge dig långa stigar mot ljusa trakter och stora makten
Att bränna vekligheten med skönförklarade sanningar om skitiga människor och fulla dårar
Låt dig drömma längre, för din bana är så mycket längre en den jag själv bygger mig
Mitt eget drömska martyrskapa är bara ett sätt att vilja fråga i det tysta:
Duger det jag gör, har jag potential att utvecklas till någon som kan vända världen vi ser in och ut, skapa elektriska drömmar mellan platsen för ögats räckvidd och bygga broar av tankar och lustiga fantasier
Jag vill höra från läpparna av en mästare:
Det du gör måste du fortsatta göra, för att hålla dina ord stängda bakom munnens galler vore att stjäla vackra vyer från människan.

The tårar

The tårar
Dom berättade att de brukade skvätta vatten i sina ansikten när de inte ville visa att de grät
När ensamheten hade blivit allt för stor
Jag kunde inte tro på mina egna ögon när jag skvätte vatten i dem för av just den anledningen
Men jag fick anta att jag inte var gjord för att gråta
Men när jag gjorde det så kände jag mig
Precis som när jag lyssnade på
Kent lutad mot en vägg i åttan
Jag var fetare då
Men nu är jag snyggare det vet jag alla fall
Men det säger ju inte så mycket mer
Om man inte orkar med mig som människa
Ibland hade jag hoppats på att få möta de där tappra typerna som skvätte vatten i sina egna ögon
Jag kände att jag nog hade en del gemensamt med dem som människor
Men när jag hade hittat spår av dem så var de döda eller redan en del av det stora hjulet
Så det fick bli tystnad och byggande av en mur men sen när jag
Genom nålens öga fick allt det där punkterat av en kvinna från norr
Hon sa fina ord om mig
Hyllande att jag funkade
Jag har potential
Till något mer än att bara vara just den där skumma grabben som skvätte vatten i sina ögon när han ville gråta
För att han inte orkade med mer
Tyngden

Tillbaka igen

Tillbaka igen
Jag röker en cigarett när jag vill glömma bort att jag är ensam
Som en full dåre på en fest sitter jag och ser alla andra omkring mig
De knullar
De hånglar
Inte för att jag är avundsjuk, även om jag är det
För jag förbannar mig själv mer en någon annan
För att det är mitt eget fel att jag är jag
Att jag inte vågar chansa
Eller ta risker
Även om jag vill
Jag vet fortfarande inte om
”I do not know about loneliness made me paranoid or if it just made me see more clearly then in a long time”
Den frågan är nog förlorad bakom moln av min egen rök
Jag är nog bara dålig på att sälja mig själv som jag är just nu
För när jag inte sover
När jag är vaken och drömmer
Så blir det lätt att jag tappar mig själv
I tomhet och ensamhet
För jag kan inte se mig själv
Som jag är nu
Rädd
Eller bara lite orolig
Inför min egen ensamhet
Även om jag vet att du väntar
Så vill jag ha någon annan
Om bara för stunden
Höra från läppar ord av
Känslor
Att jag drömmer är mer ett skydd
För jag får leva som jag är
Bara lite tystare nu
Så ljudet av folk på det
Stora nätet får vagga mig till sömns igen
Ensam eller vadå?

Andrea

Andrea

Ljudet från dig är som en kameleont i rosa klack skor
Det passar inte
Det håller inte
För att om du ska tala så betyder det att jag måste hålla käften och om du talar finns risken att den terrorbalans som fick oss att gilla varandra bryts
Om den gör det
Om
den
gör
det
Så tappar jag mig själv och stannar på den platsen som jag skulle landa på
För så sant som sagt, att låter jag dig tala
Så finns risken att jag börjar gilla dig på riktigt

Bara när jag tappar mig själv

Bara när jag tappar mig själv.
När sexton ton blev för mycket i Sveriges grönaste stad så stack jag ut i regnet och försvann
Och i mina spår lämnade jag ilska, frustration och överreaktion. För att när min gräns blev pressad så fick ångesten frispel
Jag förlorade mig själv
Så med regnet i ögonen och blöta kläder så flydde jag med drömmar om att inte vara som jag är
Att var normal
Att gilla Fotboll, hockey, bingolotto, Svensson livet, Volvo, 9-5 tiderna, böcker skrivna av bloggosvärens änglar och demoner
Men någonstans mellan mitt egen förstörda sinne och vägen till att fejka ett självmord
Hittade jag en gnista av ork, en insikt av guld och jag började vandra igen tillbaka
Jag sprang ut i regnet och vätan för att slippa möta ångesten med andra människor
För att deras idioti, en ursäkt för min ilska, att jag bär ett djupt sinne kanske hämmar min förmåga att vara normal, men mitt liv är nog ämnat för mer en bara vara en kugge i systemet som jag ändå vill jämna med marken
Jag kom tillbaka till de levande värld med större insikt och med solen i ryggen drog jag bort molnen över både min egen himmel och den äkta.
När sexton ton blev för mycket så tappade jag mig själv, bara för en stund

Poeten

Poeten
Jag gick vid sidan av en konstnär som slingrade bittra sanningar med sin kraftfulla tunga
Att hans liv hade vart segt och hårt stod klart första gången jag hörde han käfta sin poetiska saga
Men jag var för full den gången och insåg inte att jag hörde fröet av en stor talang som stod på den andra sina av mitt eget spektrum av den skrivande glädjen
För mina sanningar
Var lögner i hans värld
Hans liv nog kantat av rök och förlorade drömmar, allt låst i en kristall av den renaste dekadensens grovhuggna verklighet
Allt totalt vacker i ögon på en människa med komplex och rock and roll drömmar
Fantastisk idiotiskt och precis lika genialiskt genomtänkt som tankar jag aldrig hade vågat tänka
Inspiration är aldrig negativt oavsett vilket håll den kommer ifrån och den galningen inspirerade mig mer än någon annan jag mött hittills, på min valda väg
Jag ska väva mina drömmar om änglar och demoner med den skitiga verkligheten som du öppnat och skapa något stort, något grandiost om jag så tävla med gudarna själva
För det är som du sa:
”Jag öppnar bara dörrar, du väljer själv om du vill gå in i den” så…
Stor tack, din gamla poet jävel