Andetagen
Det är enklare att andas ensam än tillsammans.
Men det är kallt att andas själv, det är varmare tillsammans.
Det finns tyng bakom andetagen om du har någon att dela dem med.
Ensam är det bara suckar ur en simpel vagabonds rökskadade lungor.
Själv är jag ensam, själv är ja vagabond på livets väg just nu.
Utan någon att hålla mig till, antar att det blir så när man vandrar och släpper taget om den som höll i ens hand så länge och så varmt.
Kärlek är en illusion och ett falsarium av varma andetag som delas vid en eld under en vackrare tid i en människas liv.
måndag 29 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Pixlar del två
Detta är den andra delen i pixlar serien
Grova Pixlar
Det är radikala lögner och tvistade tankar som polerat flyter från dina svarta läppar
Inte för att de inte ser vackra ut i sketet från sterila lyktor på sjukhusets vägg
Att säga att jag valde dig är en underdrift
Att vilja välja dig är en överdrift
Trots den dova doften av blod mellan dina händer, mina fingrar och färgen på dina byxor så var det aldrig mitt val
Låt mig värdera din värdighet i denna stund av ånger, har du ångest för dina handlingar
Är det rädsla för alltets kollaps som skakar dina ben
Är du sanna
Är du beredd
Är du utan skuld?
Grova Pixlar
Det är radikala lögner och tvistade tankar som polerat flyter från dina svarta läppar
Inte för att de inte ser vackra ut i sketet från sterila lyktor på sjukhusets vägg
Att säga att jag valde dig är en underdrift
Att vilja välja dig är en överdrift
Trots den dova doften av blod mellan dina händer, mina fingrar och färgen på dina byxor så var det aldrig mitt val
Låt mig värdera din värdighet i denna stund av ånger, har du ångest för dina handlingar
Är det rädsla för alltets kollaps som skakar dina ben
Är du sanna
Är du beredd
Är du utan skuld?
söndag 21 mars 2010
Dockan
Dockan
Länge har jag suttit här och hört din röst mala för mina öron
Det skär och river
För det är ditt fel att min penna tappat sin vassa udd och blivit allt för slö
Men nu genom Musikanten och Damen har jag hittat tillbaka till modet och styrkan att ta min penna och vässa den.
För efter allt hat och all kärlek, alla tröstlösa försök att rädda dig är det nog nu
För med ord jag har börjat hugga mot dig, inte av kärlek eller ens av vänskap, utan det är med blind sympati som för min penna när jag skriver om dig nu
För att respekt har runnit av dig nu och alla känslor börjar kallan så snabbt
För Filosofen hämmade du och Komikern tappade sig själv i tröstlös trötthet
För du måste brinna, du måste förstöras och sjunka ned till en nivå där dina falska vita vingar faller av dig och blottar din nakna hud för alla, alla sanningar och drömmar
För dina ord blir mer och mer meningslösa och dina handlingar är bara hycklande ord av falska ting och drömmar
Du är inspirerande på att sätt som en människa inte vill vara
Precis som en själlös docka, rädd att vissa sitt sanna jag, en docka som snärjer allt omkring henne i lösa slöjor av rosen taggade textilier broderade med korruption.
Du är inspirerande på alla sätts om du inte vill vara och jag bryter mig loss
Fuck you jag drar, vill ni andra med?
Länge har jag suttit här och hört din röst mala för mina öron
Det skär och river
För det är ditt fel att min penna tappat sin vassa udd och blivit allt för slö
Men nu genom Musikanten och Damen har jag hittat tillbaka till modet och styrkan att ta min penna och vässa den.
För efter allt hat och all kärlek, alla tröstlösa försök att rädda dig är det nog nu
För med ord jag har börjat hugga mot dig, inte av kärlek eller ens av vänskap, utan det är med blind sympati som för min penna när jag skriver om dig nu
För att respekt har runnit av dig nu och alla känslor börjar kallan så snabbt
För Filosofen hämmade du och Komikern tappade sig själv i tröstlös trötthet
För du måste brinna, du måste förstöras och sjunka ned till en nivå där dina falska vita vingar faller av dig och blottar din nakna hud för alla, alla sanningar och drömmar
För dina ord blir mer och mer meningslösa och dina handlingar är bara hycklande ord av falska ting och drömmar
Du är inspirerande på att sätt som en människa inte vill vara
Precis som en själlös docka, rädd att vissa sitt sanna jag, en docka som snärjer allt omkring henne i lösa slöjor av rosen taggade textilier broderade med korruption.
Du är inspirerande på alla sätts om du inte vill vara och jag bryter mig loss
Fuck you jag drar, vill ni andra med?
tisdag 16 mars 2010
Ghost
Under delar av min uppväxt kunde jag se underliga ting. Som spöken, andar och andra varelser som inte var av denna värld. Jag såg dem, sittandes där bredvid sina gamla familjer, ståendes vid platserna där de dött. Ibland såg jag djurspöken som troget gick efter sina gamla herrar, trofasta in i döden. Ofta försökte jag få andra att förstå att jag kunde se dem, det gick aldrig speciellt bra, ska jag säga. Det hela slutade för det mesta med att jag skämde ut mig själv, men tänk över det hela, hur skulle du själv reagera om någon kom fram till dig och sa att han kunde se din döda farmor stå bredvid dem…
Så vadå! Jag var lite av en outsider, nästan under hela min tid som barn och ungdom. Det gjorde inte så mycket, allt som var viktigt var att jag fick vara ifred. Men självklart fick jag inte det, jag blev mobbad en hel del. Ghostboy och spöket Labans kusin var det i stort sett hela tiden. Men jag försökte att inte bry mig, varför skulle jag? Fast visst, jag kan erkänna att det inte var lätt att vara 14 år och kunna försöka övertyga folk i sin egen ålder om att man kan se spöken.
Men lustigt nog så skulle det visa sig att mitt liv skulle ta en annan väg. Detta började med en nyinflyttad familj. Familjen kom från en storstad och hade flyttat ut hit för att ett av deras barn var mycket sjukligt. De hoppades att miljön och luften här ute skulle göra flickan bättre. Det var en flicka i min ålder, jag såg henne ofta på skolan. Hon hade alltid en assistent med sig och hon tog flera tabletter om dagen, hon var så skör. Men det förstörde inte det faktum att hon var bland de sötaste och vackraste flickor jag någonsin hade sett och skulle komma att se. Alltid klädd i den där vita klänningen, alltid det där långa saffransblonda håret och de där ögonen, herregud, de var så gröna att vissa skogar blev gråa i jämförelse. Jag jämförde henne med en glasfågel som min farmor haft när hon var i livet; den var så fin att jag alltid ville leka med den, men hade jag tappat den hade den gått i tusen bitar. Allt detta till trots blev jag hennes vän, mycket tack vare min kära mor. För det var så att min mor och hennes mor hade blivit vänner, de brukade träffas och fika hos varandra. Och en gång var hon med hem till oss.
Den dagen glömmer jag nog aldrig, för det visade sig att det fanns en typ av gemensam nämnare mellan oss, och lustigt nog var det tv-spel. Hela den dagen satt hon och jag framför tv-skärmen, försjunkna i en uppdiktad värld på en LCD-skärm.
Men jag insåg att det var rätt logiskt trots allt, för om en person spenderar så mycket tid inlagd på sjukhus och knappt kan gå ut och ändå vill uppleva saker, så är att börja spela tv-spel ett rätt bra alternativ, antar jag.
Hon var jätteduktig på allt vi spelade, jag fick rätt mycket spö de gånger vi spelade mot varandra. Jag hade en kusin som en gång sa med en terapeutröst efter att jag vunnit över honom i ett spel som han ägde ”Att få stryk i ens eget spel är lite som att bli våldtagen av sitt eget könsorgan”, jag höll inte med honom då och än mindre efter jag träffade henne, det hade aldrig rört mig i ryggen att förlora i mitt eget spel och än mindre efter att jag hade mött henne. Och det var med det som det började; med tiden blev vi goda vänner, vi började umgås en hel del och inte bara när hennes mor var hos oss eller vice versa. Jag glömmer aldrig de där dagarna jag satt med henne i hennes säng och bara spelade och pratade. Sen hade vi de där gångerna som hon log. Jag finner inte ord för det; tro mig, hennes leende var som en drog; hade man sett det en gång ville man bara se det igen och igen. Jag var så lycklig under den där tiden.
Men. Just det där förbannade ordet ”men”.
För det kom en dag då hennes livs mätare inte visade grönt utan blev mer orangeröd, och för att tala i vissa specifika termer, finns det få spel där det är bra. Det hade gått nästan precis ett år efter att vi börjat vara med varandra och då blev hon sjuk, jättesjuk. Jag kommer ihåg ambulansen som kom, vad kunde klockan ha varit, tre på morgonen kanske? Allt från den tiden känns, när jag tänker på det, som en dimma, jag minns bara ungefär början och slutet på den tiden, där emellan är mest grå i mitt minne. Sista gången jag såg henne var också så jag kom att minnas henne, hon hade blivit lite bättre, så jag och mamma åkte för att besöka henne, jag gav i present ett litet gosedjur som såg ut som hennes favoritfigur, och jag fick det där leendet igen, för vad det skulle visa sig sista gången. För en månad efter att vi varit där så dog hon, komplikationer efter en lunginflammation sa sjukhuset.
Den begravningen, jag finner inte ord. Hennes mor, hennes far, den arme mannen och hennes bror, jag har aldrig sett en människa så blek, han var lika vit som de vita rosorna som låg på hennes kista. Jag minns att jag la det där gosedjuret på hennes kista. Prästens ord var enkla och korta. Hon kremerades och urnan las i en grav, jag tror inte jag någonsin har gråtit så mycket som jag gjorde vid hennes jordfästning. Jag var förstörd där, totalt förstörd.
Men åter igen detta ”Men”.
För livet går vidare som man säger oavsett vad man tror, jag levde och hade min familj och ett par andra vänner, men jag hade svårt att släppa henne. Ett par dagar efter begravningen sa min gamla farfar något till mig: ”När en flicka, så ren och oskuldsfull dör, så föds hon om som en ängel i himmelen” Det hjälpte mig inte precis, men det gav alla fall en liten form av tröst där, just då alla fall.
Det gick ett år, ett år med sorg och trötthet för min del. Familjen splittrades, hennes mor försvann, gud vet vart, fadern bodde kvar med sonen i fyra månader, sen försvann även de. Jag kunde bara anta och gissa att det var deras gemensamma kärlek till henne som hade gjort att de stannade kvar hos varandra. Den svaga länken i kedjan är den viktigaste, antar jag.
Då kom den dagen, precis som vilken annan dag; jag var ute och gick planlöst flanerande som man säger. Det var i mitten av oktober. Jag var inte så långt från kyrkan när jag såg henne, där stod hon på andra sidan vägen.
Samma klänning, samma hår, samma ögon och nu även stora, vackra, brunvita vingar.
Jag bara stirrade, det hade aldrig slagit mig att jag skulle se henne på detta sätt. Hon sträckte ut sin hand, det var som hon försökte nå mig. Omedvetet gjorde jag samma sak och gick mot henne, hon gav mig det där leendet igen och en sekund senare insåg jag vad jag gjorde. Jag var på vägen, en mycket trafikerad väg. Jag blev påkörd av en vit Toyota. Det sista jag såg innan jag for rätt ned i asfalten och ett hav av smärta, var hur hon med sina vingar gav sig av mot den stora gråa himmelen.
Ett år, ett år i koma. När jag vaknade så kunde jag inte se spöken, andar och… änglar mer.
Slut
Så vadå! Jag var lite av en outsider, nästan under hela min tid som barn och ungdom. Det gjorde inte så mycket, allt som var viktigt var att jag fick vara ifred. Men självklart fick jag inte det, jag blev mobbad en hel del. Ghostboy och spöket Labans kusin var det i stort sett hela tiden. Men jag försökte att inte bry mig, varför skulle jag? Fast visst, jag kan erkänna att det inte var lätt att vara 14 år och kunna försöka övertyga folk i sin egen ålder om att man kan se spöken.
Men lustigt nog så skulle det visa sig att mitt liv skulle ta en annan väg. Detta började med en nyinflyttad familj. Familjen kom från en storstad och hade flyttat ut hit för att ett av deras barn var mycket sjukligt. De hoppades att miljön och luften här ute skulle göra flickan bättre. Det var en flicka i min ålder, jag såg henne ofta på skolan. Hon hade alltid en assistent med sig och hon tog flera tabletter om dagen, hon var så skör. Men det förstörde inte det faktum att hon var bland de sötaste och vackraste flickor jag någonsin hade sett och skulle komma att se. Alltid klädd i den där vita klänningen, alltid det där långa saffransblonda håret och de där ögonen, herregud, de var så gröna att vissa skogar blev gråa i jämförelse. Jag jämförde henne med en glasfågel som min farmor haft när hon var i livet; den var så fin att jag alltid ville leka med den, men hade jag tappat den hade den gått i tusen bitar. Allt detta till trots blev jag hennes vän, mycket tack vare min kära mor. För det var så att min mor och hennes mor hade blivit vänner, de brukade träffas och fika hos varandra. Och en gång var hon med hem till oss.
Den dagen glömmer jag nog aldrig, för det visade sig att det fanns en typ av gemensam nämnare mellan oss, och lustigt nog var det tv-spel. Hela den dagen satt hon och jag framför tv-skärmen, försjunkna i en uppdiktad värld på en LCD-skärm.
Men jag insåg att det var rätt logiskt trots allt, för om en person spenderar så mycket tid inlagd på sjukhus och knappt kan gå ut och ändå vill uppleva saker, så är att börja spela tv-spel ett rätt bra alternativ, antar jag.
Hon var jätteduktig på allt vi spelade, jag fick rätt mycket spö de gånger vi spelade mot varandra. Jag hade en kusin som en gång sa med en terapeutröst efter att jag vunnit över honom i ett spel som han ägde ”Att få stryk i ens eget spel är lite som att bli våldtagen av sitt eget könsorgan”, jag höll inte med honom då och än mindre efter jag träffade henne, det hade aldrig rört mig i ryggen att förlora i mitt eget spel och än mindre efter att jag hade mött henne. Och det var med det som det började; med tiden blev vi goda vänner, vi började umgås en hel del och inte bara när hennes mor var hos oss eller vice versa. Jag glömmer aldrig de där dagarna jag satt med henne i hennes säng och bara spelade och pratade. Sen hade vi de där gångerna som hon log. Jag finner inte ord för det; tro mig, hennes leende var som en drog; hade man sett det en gång ville man bara se det igen och igen. Jag var så lycklig under den där tiden.
Men. Just det där förbannade ordet ”men”.
För det kom en dag då hennes livs mätare inte visade grönt utan blev mer orangeröd, och för att tala i vissa specifika termer, finns det få spel där det är bra. Det hade gått nästan precis ett år efter att vi börjat vara med varandra och då blev hon sjuk, jättesjuk. Jag kommer ihåg ambulansen som kom, vad kunde klockan ha varit, tre på morgonen kanske? Allt från den tiden känns, när jag tänker på det, som en dimma, jag minns bara ungefär början och slutet på den tiden, där emellan är mest grå i mitt minne. Sista gången jag såg henne var också så jag kom att minnas henne, hon hade blivit lite bättre, så jag och mamma åkte för att besöka henne, jag gav i present ett litet gosedjur som såg ut som hennes favoritfigur, och jag fick det där leendet igen, för vad det skulle visa sig sista gången. För en månad efter att vi varit där så dog hon, komplikationer efter en lunginflammation sa sjukhuset.
Den begravningen, jag finner inte ord. Hennes mor, hennes far, den arme mannen och hennes bror, jag har aldrig sett en människa så blek, han var lika vit som de vita rosorna som låg på hennes kista. Jag minns att jag la det där gosedjuret på hennes kista. Prästens ord var enkla och korta. Hon kremerades och urnan las i en grav, jag tror inte jag någonsin har gråtit så mycket som jag gjorde vid hennes jordfästning. Jag var förstörd där, totalt förstörd.
Men åter igen detta ”Men”.
För livet går vidare som man säger oavsett vad man tror, jag levde och hade min familj och ett par andra vänner, men jag hade svårt att släppa henne. Ett par dagar efter begravningen sa min gamla farfar något till mig: ”När en flicka, så ren och oskuldsfull dör, så föds hon om som en ängel i himmelen” Det hjälpte mig inte precis, men det gav alla fall en liten form av tröst där, just då alla fall.
Det gick ett år, ett år med sorg och trötthet för min del. Familjen splittrades, hennes mor försvann, gud vet vart, fadern bodde kvar med sonen i fyra månader, sen försvann även de. Jag kunde bara anta och gissa att det var deras gemensamma kärlek till henne som hade gjort att de stannade kvar hos varandra. Den svaga länken i kedjan är den viktigaste, antar jag.
Då kom den dagen, precis som vilken annan dag; jag var ute och gick planlöst flanerande som man säger. Det var i mitten av oktober. Jag var inte så långt från kyrkan när jag såg henne, där stod hon på andra sidan vägen.
Samma klänning, samma hår, samma ögon och nu även stora, vackra, brunvita vingar.
Jag bara stirrade, det hade aldrig slagit mig att jag skulle se henne på detta sätt. Hon sträckte ut sin hand, det var som hon försökte nå mig. Omedvetet gjorde jag samma sak och gick mot henne, hon gav mig det där leendet igen och en sekund senare insåg jag vad jag gjorde. Jag var på vägen, en mycket trafikerad väg. Jag blev påkörd av en vit Toyota. Det sista jag såg innan jag for rätt ned i asfalten och ett hav av smärta, var hur hon med sina vingar gav sig av mot den stora gråa himmelen.
Ett år, ett år i koma. När jag vaknade så kunde jag inte se spöken, andar och… änglar mer.
Slut
lördag 13 mars 2010
Konstnären(Echo)
Konstnären(Echo)
Han lämnade det mörka rummet, med henne kvar där på divanen. Stilla och lugnt började han inse vad han hade gjort och var han var.
På en plats som han inte visste något om. Huset som tillhörde hans nya nattliga musa, kanske en söt, alldeles för ung vänstertjej, eller en överklassflicka med tillgång till fars kreditkort. Möjligheten till en medelklass hästbrud fanns även. Han erinrade sig något om att rida ponny, något han hört innan han hade följt med denna okända kvinna. En blick genom fönstret fick honom att börja tänka på tiden och släppa känslan av nyfikenhet att återvända tillbaka till divanen och undersöka hennes kropp igen. Det fanns annat att göra, påminde han sig. Penna skulle möta papper och han behövde fortfarande ringa sin gamla mor. Han slet upp kläderna och stal en dosa med snus. Han gillade inte lekmannens nikotin men otaliga år hade lärt honom att kunna uppskatta det svarta ”raggarguldet” som det kallades i hans hemort. Han drog på sig sina kläder utomhus, i den ljumna junimorgonen. Han såg på sin telefon, tre nya meddelanden och ett missat samtal. Han avfärdade meddelandena som fyllestrunt, men samtalet hade kommit från hans förläggare. Klockan fyra på morgonen. Röstmeddelandet handlade om att förlaget inte kunde ge ut boken i dess nuvarande form och att de skulle talas vid på måndag. Han svor kort och stoppade in en prilla och mindes med viss vånda vissa vedervärdiga minnen från barnsben, hans far och bror. Han övervägde att spotta ut det, men hans begär stretade emot honom och hans svalde sin ångest. Han lämnade sin nattliga musas gård, utan ett konkret minne av henne, bara syndiga visioner av vad han hade fått henne att göra. Det skulle bli ett bra bränsle för hans skapande.
Den lokala småbutiken ägde allt han behövde, tobak, filter och rullpapper. Nybryggt kaffe, mentolhalstabletter och ett telefonkort. Butiksinnehavaren kände igen honom och mumlade med sin stela röst något i stil med ”Jasså du är här igen”. Han brydde sig inte om att svara utan bara betalde och lämnade lanthandeln. Dagen hade nu grytt och solen stekte över asfaltsgården utanför butiken, en grupp med ungdomar satt och väntade på bussen i en busskur. Misstänksamt såg de på honom, som om han inte hörde hemma och det gjorde han inte. Dessa ungdomar tillhörde den förlorade delen av generationen, de som blir kvar i hemorten hela livet, gifter sig med sin kusin och hämmar den mänskliga utvecklingen ytterligare. Varje generation har sina mästerverk och sina lördagsmorgnar när det kommer till avkommor av den förra generationen. Han själv hade fått gått igenom mycket skit under sina dagar, men han såg sig som en av de främsta av sin generation, alla fall från den hålan han kom ifrån. Den här platsen fick honom att minnas med avsmak det inskränkta stinkande livet i en håla. I hans ungdoms dagar då han misshandlats för sin musiksmak och klädstil, sett sin bästa vän våldtagen och tvingad in i ett äktenskap vid arton bara för att hon bar ett barn till en man från bygden och inte minst när en vän till honom kom ut med att vara bög. När de hittade honom dagen efter kunde knappt ens hans mor känna igen den pojken.
Det hade varit droppen i bägaren som fick vinet att rinna som en flodvåg. Han hade tagit allt han ägde och lämnat för att aldrig mer återvända hem och det hade han inte. Han talade med sin mor och hon hälsade ofta på honom i staden. Men aldrig han henne, han klarade inte av det.
Han skakade av sig tanken om orten, rullade en cigarett och ringde ett samtal. Samtalet gick till Gabriel, killen som arbetade för honom under sommaren. Han var en kommunanställd yngling med en taskig journal hos polisen och diverse skolor. Men han var duktig med växter, datorer och att köra motorfordon. Det var det som han gjorde mest nästan; behövde han åka någonstans så var det Gabriel som körde. Det kunde vara så små saker som att åka femton minuter till affären, eller sexton mil för att hämta upp honom från en fest han hamnat på.
Han talade om var han var och att Gabriel skulle åka omedelbart, det skulle ta en tio minuter för honom att komma ned till butiken. Gabriel skulle få femhundra i handen om han kom ned på fem sex minuter.
Saab 93:an hade tonade rutor och gick i stadiga 80 kilometer i timmen över den glödande asfaltvägen. Gabriel skulle först åka och handla åt honom och sen skulle han köra honom till systembolaget. Uttorkad och slöläsandes den nötta kopian av Howl som låg i baksätet.
Hur många gånger hade Allen Ginsberg inte räddat honom, dels i hans ungdom då den enda människan som förstod honom, hans gamla galna svensklärare Christer Frihfelt gett honom ett exemplar av just den boken i avslutnings present på högstadiet. Och hur han hade sökt sin tillflykt till bokens ord under mindre sanna stunder, då demonerna hade varit hans enda vänner.
Lojt betraktade han Gabriel där han kom ut från matbutiken med en papperskasse, han hade blivit stannad av någon, en flicka med jordgubbsblont hår, en blå jeanskjol och en sönderklippt långarmad tröja som blottade vissa delar av hennes BH.
Han såg på deras blygsamma samspel, det var smärtsamt uppenbart vad det var som brann i deras tankar, ”Sommarflamma” mumlade han ut i luften i den heta bilen. Under sina år hade han lärt sig att läsa rörelser och ansiktsutryck, bara genom att se på en människa kunde han nu se dess inre väsen, dess djuriska ambitioner.
Gabriel sa farväl till flickan och öppnade dörren till bilen, han kastade en flaska med mineralvatten med melonsmak. Han fångade den och klunkade halva, han kände kombinationen av brännande kolsyra och svalkande vätska rinna ned för hans strupe, in i hans mage och vidare ut i hans system.
Gabriel startade bilen och körde ut från matbutikens parkering ”Drömmer du om henne?” Han frågade honom, Gabriel suckade utan att ta blicken från vägen. ”Skulle du bry dig” var det enda som kom till svar. Han brydde sig inte om att svara, Gabriel skulle nog kunna ta den lilla flickan, hon hade känslor för honom. Om de var blott av en köttslig art eller hade en djupare betydelse var oviktigt i detta fall, tonåringar bryr sig inte och för en sextonåring är varje kärlek evig kärlek. Han visste det bättre än någon.
Gabriel stannade vid systemet och nu var det hans tur att resa sig ur den heta bilen ut i sommarljuset; ofta hade han tyckt att det var synd att Gabriel bara var arton, hade han var tjugo hade han inte ens behövt åka med. Men nu var det som det var, den svala luften av systemet mötte honom när han gick in. Det var folktomt, så när som på honom själv och två snuskiga alkisar, som pantat nog med burkar för att kunna gå och köpa varsin 7.0. Han inhandlade det vanliga, en flaska med japanskt risbrännvin, en billig bag-in-box, en dyr whisky, sex flak öl och ett flak cider, som han sålde till Gabriel vid veckans slut.
”Kör” var det enda som han sa till Gabriel när han satte sig i bilen igen.
Han låg på sin trimmade gräsmatta, han rullade en cigarett och öppnade den första ölen. Det var lördag i mitten på juni, varmt och fuktigt vindstilla och lugnt. Han stirrade på himmelen, stilla flöt moln förbi och han såg den eviga blå nyansen, den nyans han hade drömt om hela livet. Gabriel arbetade för fullt med att hålla huset i ordning, huset som bestod av ett massivt arbetsrum, som fungerade som fotostudio, ateljé, tryckeri och diverse andra saker som han som kulturell mångsysslare höll sig med. Förutom det fanns det två spartanska gästrum, ett kök, en tvättstuga och ett för sommaren nyrenoverat badrum. Hans sovrum var spartanskt det med, med endast en stor tvillingsäng, en lampa och två tavlor av HR Gigger.
Han släpade sig upp, klunkade ölen och drog det sista blosset, ropade till Gabriel att han skulle gå och arbeta med sina texter.
Hans arbetsrum var dekorerat med minst femtio olika bilder, kort och tavlor. Både av hans eget verk och andras.
Han stirrade på bilden av två unga pojkar på en vespa i Italien, den ena av dem hade en basker och tjockt mörkt hår, han var rund och solbränd med en axelväska och en cigarr i munnen. Den andra var tanig och rödbränd i ansiktet, runt halsen hade han ett par hörlurar och ett par retroaktiga solglasögon, hans hår var blont och långt, knutet i en hästsvans.
Han fixerade ett annat kort med blicken. En flicka, hennes vackra bleka nakna hud reflekterade blixten från kameran, hennes hår var långt platt och flammande rött. Den vita huden smälte samman med snön i den svarta natten då kortet var taget. Man kunde även, om man såg noga på hennes ansikte, se det utstråla ljuvlig lycka.
Ett tredje kort fångade hans öga, bilden var på en äldre kvinna, hennes gamla rynkiga hud såg ut som sandpapper, hennes hår silvrigt och rakt, ansiktet fårat av år och dagar men hennes ögon lika vackert glänsande som hos en ung flicka som just gjort debut på kärlekensbana, där hon satt på en stentrappa någonstans i Mellaneuropa.
Han riktade sin blick bort från fotona och tavlorna, till den enda bokhyllan i rummet, överfull med litteratur. Filosofi, historia och poesi blandades i en horribel mix utan struktur och flyt. Jung, hans älskade Ginsberg, Irving, Norén, Spengler, Mistral och Nietzsche. Listan kunde göras lång, nästan oändlig kunde han tycka. Dessa mästare trycktes mellan hans egna verk, olika upplagor av hans tre böcker.
”Tidelwave”
”Lost Heart”
”Vägen som försvann”
Hans första bok ”Tidelwave” som ofta kallades hans bästa, var en bok om poesi, både dikter och analyser om diktens effekt på människans psyke. Ett försök till att halvt kronologisk tolka balansen i poesin där utgångspunkten var Sapfo och slutet, så klart Ginsberg. Den hade sålt hyfsat och översatts till fyra språk.
Han kastade en blick på sin skrivmaskin och såg högen med papper, utkastet till ”Echo”, hans första renodlade poesibok. Han gick bort, satte sig och stirrade. Den sista ofärdiga dikten till verket, han ryckte loss den och stirrade på den. Han öppnade en låda och plockade fram en Desert Eagle, ett vapen han fått av en kär vän för länge sedan. Han slet orden från pappret via sin tunga och skrek ut:
“Destiny is lie just like a lone wolf that cries out to the black sun in the middle of frozen wasteland. Longing, dreaming for the drug that just brings love and dwarfs
The gun to the head point a bang, the soul raped from its body, summons succumbs of rage to spill the blood of daze angels in the morning. Aside huff and jute castor claim the fazed quote
Just as the drunken dragon eats the final egg, that the dead girl dropt in the street one white day. And the savoir blackout, of spirits an exchange from the sods of déjà and the vu
Left out to brush the black cat in the mint and the oafs, Echo to from to”
De sista tankarna han hade, han undrade om någon hörde honom, hade någon sett hans galenskap innan den tog honom, det och att han inte hade ringt sin mor.
Han kände hur kulan sprängde hans skallben, expanderade hans kranium i en snöstorm av benvita flingor som fyllde rummet med djuprödkontext och grå hjärnsubstans, alla han verk dränkta i den vätskan som hållit den hjärna som fött dem, slut, nu var det över, evig tystnad, stillhet och… saknad?
Han öppnade ögonen och mötte Gabrielles blick, han stod i dörren och såg på honom och vapnet han höll i sin hand. Han kunde höra ett avlägsets ljud från Gabriel ”vad fan gör du, you OK?” han nickade bara tillsvars, Gabriel rycket på axlarna och vände sig bort från honom. ”din mor ringde förut, jag sa att du jobbade, hon lämnade ett meddelande bara så du vet” Han nickade igen och såg på Gabriel där han vandrade bort, han pressade pistolens kolv mot sin panna och kände hur tårar trängde fram och stilla rann ned över hans kinder, träffade han läpp och spred den salta smaken som en blomma som vidgar sina blad. Sakta och mödosamt stoppade han tillbaka pistolen och med tunga, slitna steg gick han för att ringa sin mor.
Eko
Han lämnade det mörka rummet, med henne kvar där på divanen. Stilla och lugnt började han inse vad han hade gjort och var han var.
På en plats som han inte visste något om. Huset som tillhörde hans nya nattliga musa, kanske en söt, alldeles för ung vänstertjej, eller en överklassflicka med tillgång till fars kreditkort. Möjligheten till en medelklass hästbrud fanns även. Han erinrade sig något om att rida ponny, något han hört innan han hade följt med denna okända kvinna. En blick genom fönstret fick honom att börja tänka på tiden och släppa känslan av nyfikenhet att återvända tillbaka till divanen och undersöka hennes kropp igen. Det fanns annat att göra, påminde han sig. Penna skulle möta papper och han behövde fortfarande ringa sin gamla mor. Han slet upp kläderna och stal en dosa med snus. Han gillade inte lekmannens nikotin men otaliga år hade lärt honom att kunna uppskatta det svarta ”raggarguldet” som det kallades i hans hemort. Han drog på sig sina kläder utomhus, i den ljumna junimorgonen. Han såg på sin telefon, tre nya meddelanden och ett missat samtal. Han avfärdade meddelandena som fyllestrunt, men samtalet hade kommit från hans förläggare. Klockan fyra på morgonen. Röstmeddelandet handlade om att förlaget inte kunde ge ut boken i dess nuvarande form och att de skulle talas vid på måndag. Han svor kort och stoppade in en prilla och mindes med viss vånda vissa vedervärdiga minnen från barnsben, hans far och bror. Han övervägde att spotta ut det, men hans begär stretade emot honom och hans svalde sin ångest. Han lämnade sin nattliga musas gård, utan ett konkret minne av henne, bara syndiga visioner av vad han hade fått henne att göra. Det skulle bli ett bra bränsle för hans skapande.
Den lokala småbutiken ägde allt han behövde, tobak, filter och rullpapper. Nybryggt kaffe, mentolhalstabletter och ett telefonkort. Butiksinnehavaren kände igen honom och mumlade med sin stela röst något i stil med ”Jasså du är här igen”. Han brydde sig inte om att svara utan bara betalde och lämnade lanthandeln. Dagen hade nu grytt och solen stekte över asfaltsgården utanför butiken, en grupp med ungdomar satt och väntade på bussen i en busskur. Misstänksamt såg de på honom, som om han inte hörde hemma och det gjorde han inte. Dessa ungdomar tillhörde den förlorade delen av generationen, de som blir kvar i hemorten hela livet, gifter sig med sin kusin och hämmar den mänskliga utvecklingen ytterligare. Varje generation har sina mästerverk och sina lördagsmorgnar när det kommer till avkommor av den förra generationen. Han själv hade fått gått igenom mycket skit under sina dagar, men han såg sig som en av de främsta av sin generation, alla fall från den hålan han kom ifrån. Den här platsen fick honom att minnas med avsmak det inskränkta stinkande livet i en håla. I hans ungdoms dagar då han misshandlats för sin musiksmak och klädstil, sett sin bästa vän våldtagen och tvingad in i ett äktenskap vid arton bara för att hon bar ett barn till en man från bygden och inte minst när en vän till honom kom ut med att vara bög. När de hittade honom dagen efter kunde knappt ens hans mor känna igen den pojken.
Det hade varit droppen i bägaren som fick vinet att rinna som en flodvåg. Han hade tagit allt han ägde och lämnat för att aldrig mer återvända hem och det hade han inte. Han talade med sin mor och hon hälsade ofta på honom i staden. Men aldrig han henne, han klarade inte av det.
Han skakade av sig tanken om orten, rullade en cigarett och ringde ett samtal. Samtalet gick till Gabriel, killen som arbetade för honom under sommaren. Han var en kommunanställd yngling med en taskig journal hos polisen och diverse skolor. Men han var duktig med växter, datorer och att köra motorfordon. Det var det som han gjorde mest nästan; behövde han åka någonstans så var det Gabriel som körde. Det kunde vara så små saker som att åka femton minuter till affären, eller sexton mil för att hämta upp honom från en fest han hamnat på.
Han talade om var han var och att Gabriel skulle åka omedelbart, det skulle ta en tio minuter för honom att komma ned till butiken. Gabriel skulle få femhundra i handen om han kom ned på fem sex minuter.
Saab 93:an hade tonade rutor och gick i stadiga 80 kilometer i timmen över den glödande asfaltvägen. Gabriel skulle först åka och handla åt honom och sen skulle han köra honom till systembolaget. Uttorkad och slöläsandes den nötta kopian av Howl som låg i baksätet.
Hur många gånger hade Allen Ginsberg inte räddat honom, dels i hans ungdom då den enda människan som förstod honom, hans gamla galna svensklärare Christer Frihfelt gett honom ett exemplar av just den boken i avslutnings present på högstadiet. Och hur han hade sökt sin tillflykt till bokens ord under mindre sanna stunder, då demonerna hade varit hans enda vänner.
Lojt betraktade han Gabriel där han kom ut från matbutiken med en papperskasse, han hade blivit stannad av någon, en flicka med jordgubbsblont hår, en blå jeanskjol och en sönderklippt långarmad tröja som blottade vissa delar av hennes BH.
Han såg på deras blygsamma samspel, det var smärtsamt uppenbart vad det var som brann i deras tankar, ”Sommarflamma” mumlade han ut i luften i den heta bilen. Under sina år hade han lärt sig att läsa rörelser och ansiktsutryck, bara genom att se på en människa kunde han nu se dess inre väsen, dess djuriska ambitioner.
Gabriel sa farväl till flickan och öppnade dörren till bilen, han kastade en flaska med mineralvatten med melonsmak. Han fångade den och klunkade halva, han kände kombinationen av brännande kolsyra och svalkande vätska rinna ned för hans strupe, in i hans mage och vidare ut i hans system.
Gabriel startade bilen och körde ut från matbutikens parkering ”Drömmer du om henne?” Han frågade honom, Gabriel suckade utan att ta blicken från vägen. ”Skulle du bry dig” var det enda som kom till svar. Han brydde sig inte om att svara, Gabriel skulle nog kunna ta den lilla flickan, hon hade känslor för honom. Om de var blott av en köttslig art eller hade en djupare betydelse var oviktigt i detta fall, tonåringar bryr sig inte och för en sextonåring är varje kärlek evig kärlek. Han visste det bättre än någon.
Gabriel stannade vid systemet och nu var det hans tur att resa sig ur den heta bilen ut i sommarljuset; ofta hade han tyckt att det var synd att Gabriel bara var arton, hade han var tjugo hade han inte ens behövt åka med. Men nu var det som det var, den svala luften av systemet mötte honom när han gick in. Det var folktomt, så när som på honom själv och två snuskiga alkisar, som pantat nog med burkar för att kunna gå och köpa varsin 7.0. Han inhandlade det vanliga, en flaska med japanskt risbrännvin, en billig bag-in-box, en dyr whisky, sex flak öl och ett flak cider, som han sålde till Gabriel vid veckans slut.
”Kör” var det enda som han sa till Gabriel när han satte sig i bilen igen.
Han låg på sin trimmade gräsmatta, han rullade en cigarett och öppnade den första ölen. Det var lördag i mitten på juni, varmt och fuktigt vindstilla och lugnt. Han stirrade på himmelen, stilla flöt moln förbi och han såg den eviga blå nyansen, den nyans han hade drömt om hela livet. Gabriel arbetade för fullt med att hålla huset i ordning, huset som bestod av ett massivt arbetsrum, som fungerade som fotostudio, ateljé, tryckeri och diverse andra saker som han som kulturell mångsysslare höll sig med. Förutom det fanns det två spartanska gästrum, ett kök, en tvättstuga och ett för sommaren nyrenoverat badrum. Hans sovrum var spartanskt det med, med endast en stor tvillingsäng, en lampa och två tavlor av HR Gigger.
Han släpade sig upp, klunkade ölen och drog det sista blosset, ropade till Gabriel att han skulle gå och arbeta med sina texter.
Hans arbetsrum var dekorerat med minst femtio olika bilder, kort och tavlor. Både av hans eget verk och andras.
Han stirrade på bilden av två unga pojkar på en vespa i Italien, den ena av dem hade en basker och tjockt mörkt hår, han var rund och solbränd med en axelväska och en cigarr i munnen. Den andra var tanig och rödbränd i ansiktet, runt halsen hade han ett par hörlurar och ett par retroaktiga solglasögon, hans hår var blont och långt, knutet i en hästsvans.
Han fixerade ett annat kort med blicken. En flicka, hennes vackra bleka nakna hud reflekterade blixten från kameran, hennes hår var långt platt och flammande rött. Den vita huden smälte samman med snön i den svarta natten då kortet var taget. Man kunde även, om man såg noga på hennes ansikte, se det utstråla ljuvlig lycka.
Ett tredje kort fångade hans öga, bilden var på en äldre kvinna, hennes gamla rynkiga hud såg ut som sandpapper, hennes hår silvrigt och rakt, ansiktet fårat av år och dagar men hennes ögon lika vackert glänsande som hos en ung flicka som just gjort debut på kärlekensbana, där hon satt på en stentrappa någonstans i Mellaneuropa.
Han riktade sin blick bort från fotona och tavlorna, till den enda bokhyllan i rummet, överfull med litteratur. Filosofi, historia och poesi blandades i en horribel mix utan struktur och flyt. Jung, hans älskade Ginsberg, Irving, Norén, Spengler, Mistral och Nietzsche. Listan kunde göras lång, nästan oändlig kunde han tycka. Dessa mästare trycktes mellan hans egna verk, olika upplagor av hans tre böcker.
”Tidelwave”
”Lost Heart”
”Vägen som försvann”
Hans första bok ”Tidelwave” som ofta kallades hans bästa, var en bok om poesi, både dikter och analyser om diktens effekt på människans psyke. Ett försök till att halvt kronologisk tolka balansen i poesin där utgångspunkten var Sapfo och slutet, så klart Ginsberg. Den hade sålt hyfsat och översatts till fyra språk.
Han kastade en blick på sin skrivmaskin och såg högen med papper, utkastet till ”Echo”, hans första renodlade poesibok. Han gick bort, satte sig och stirrade. Den sista ofärdiga dikten till verket, han ryckte loss den och stirrade på den. Han öppnade en låda och plockade fram en Desert Eagle, ett vapen han fått av en kär vän för länge sedan. Han slet orden från pappret via sin tunga och skrek ut:
“Destiny is lie just like a lone wolf that cries out to the black sun in the middle of frozen wasteland. Longing, dreaming for the drug that just brings love and dwarfs
The gun to the head point a bang, the soul raped from its body, summons succumbs of rage to spill the blood of daze angels in the morning. Aside huff and jute castor claim the fazed quote
Just as the drunken dragon eats the final egg, that the dead girl dropt in the street one white day. And the savoir blackout, of spirits an exchange from the sods of déjà and the vu
Left out to brush the black cat in the mint and the oafs, Echo to from to”
De sista tankarna han hade, han undrade om någon hörde honom, hade någon sett hans galenskap innan den tog honom, det och att han inte hade ringt sin mor.
Han kände hur kulan sprängde hans skallben, expanderade hans kranium i en snöstorm av benvita flingor som fyllde rummet med djuprödkontext och grå hjärnsubstans, alla han verk dränkta i den vätskan som hållit den hjärna som fött dem, slut, nu var det över, evig tystnad, stillhet och… saknad?
Han öppnade ögonen och mötte Gabrielles blick, han stod i dörren och såg på honom och vapnet han höll i sin hand. Han kunde höra ett avlägsets ljud från Gabriel ”vad fan gör du, you OK?” han nickade bara tillsvars, Gabriel rycket på axlarna och vände sig bort från honom. ”din mor ringde förut, jag sa att du jobbade, hon lämnade ett meddelande bara så du vet” Han nickade igen och såg på Gabriel där han vandrade bort, han pressade pistolens kolv mot sin panna och kände hur tårar trängde fram och stilla rann ned över hans kinder, träffade han läpp och spred den salta smaken som en blomma som vidgar sina blad. Sakta och mödosamt stoppade han tillbaka pistolen och med tunga, slitna steg gick han för att ringa sin mor.
Eko
torsdag 11 mars 2010
Jultid
Jultid
En hustrumisshandel, den svarta gatan och doften av tobak mot mina händer. Gatlyktan ovanför busshållplatsen glappar och det är slask på vägen, gråa berg av gammal snö. Den femte december är här, jullåtarna hamras in i våra skallar och butikerna har börjat sälja julskinka. Julkalendern har börjat, något om att Tomten har förvandlats till en katt och hamnat i en förort i Göteborg, en mobbad kille vid namn Olof måste rädda julen och få hans föräldrar att börja gilla varandra igen. Min egenrullade cigarett doftar av kanel, tobaken har jag köpt av honom vi kallar D, en jultokig pundare. Från första december går han klädd som en klassisk tomte, inte den där Coca-Cola pastisen utan en ”grå klädd figur” som lufsar och sluskar runt tågstationen och nynnar på juliga låtar. Jag sitter här med min kanelcigg och mina hörlurar med Gorillaz låt November has come. Jag byter ut texten november mot december och småler.
Jag är inte ensam i busskuren, det är någon mer här med mig, en tjej. Hon är kort och har svart hår, hon ser halvasiatisk ut. En korsning mellan den lokala kampsportsläraren och en av kassörskorna på ICA. Kanske, jag vet inte. Hon är nog en sådan där tjej som du inte talar med, du vet vem det är och hon vet nog vem du är. Ni talar inte med varandra. Hon är klädd i en lång blå jacka, vita strumpbyxor och med en blodröd rosett på huvudet.
- Kan du rulla en cigarett åt mig?
Frågan fick mig att reagera, jag såg på henne.
- Ja, visst det, kan jag.
Jag tog upp tobaken igen och började pilla med rullpappret. Hela tiden såg hon på mig, jag kunde se hennes ögon, kristallblå i ljuset av gatlyktornas vitsterila sken.
- Här.
Hon tog den och luktade på den.
- Kanel?
- Tobakens fel, jag köper den av en kille som gör egen tobak.
Hon tände den och tog några bloss, sen såg hon bort ut i vinterkvällen.
- Vet du vem jag är? frågade hon tyst.
- Inte precis, jag känner igen dig, men mer än så är det inte.
Hon drog ett halsbloss och hostade lite.
- Och du, vet du vem jag är?
- Nej, svarade hon. Kan jag inte säga, sett dig flera gånger men mer än så är det inte.
Hon sa inget mer utan bara stirrade fram, ut i kvällen. Jag tittade på klockan, 19:23. Bussen skulle vara här om fem minuter.
- Kommer vi att prata någon mer gång efter att vi båda har gått på bussen?
- Hur menar du? frågade hon.
- Så här bara, sitta kort och växla några ord.
- Tror jag inte det.
- Inte?
När jag frågade detta så såg hon på mig en stund, hennes ögon klara i ljuset, hennes hud reflekterade mjukt ljuset av gatlyktan och hennes hår fick vita slingor. Hon var söt i ljuset, nästan lysande. Hon ändrade sin blick och såg återigen ut mot den kalla natten.
- Jag ska bort, sa hon. Bort härifrån.
Hon pekade med foten på en väska som stod vid hennes fötter.
- Ska du resa?
- Det antar jag att man kan kalla det, svarade hon kryptiskt. Det är inte den typen av resa, jag kommer inte tillbaka hit.
Jag slutade frågade och precis som hon såg jag ut i kvällen. Precis på andra sidan busskuren så låg det en skog, mörk och tyst låg den där. Man kunde se lite vit snö ligga mellan de taniga granarna och vittrade björkarna.
Jag såg henne fimpa och sucka, det doftade kanel och rök.
- Vad är det du ska göra?
Hon suckade och började sakta knäppa upp sin jacka, första förstod jag inte vad hon gjorde. Hon hade inga andra kläder under den blåa jackan. Hon var naken så när som på ett par trosor. Jag bara stirrade, efter att chocken och den naturliga kedja av tankar en man får när han ser en uppenbart attraktiv tjej, så såg jag. Hon hade ett blåmärke som gick från högra bröstet ned till naveln. Lika fort som hon hade visat så stängde hon och knäppte jackan. Det behövdes inga ord, det fanns inget att säga och jag hade inte något mod att fråga. Det fanns ingen tid att handla. Hennes ögon, hennes kropp och hennes hår, just där förstärktes allt med henne till en sådan nivå att jag inte kunde tala. Mina hörlurar åkte ned och hon reste på sig, bussen kom nu. Hon tog upp sin väska, jag såg att den var tung och jag tror jag förstod.
Jag ville sträcka ut handen och greppa den, jag ville rädda henne. Säga att hon skulle stanna, stanna och prata, förklara vad det var som hade fått henne att komma till den här gränsen. Hon gick på bussen, betalade och såg en sista gång på mig. Med de där ögonen, klara och vackra, sen var det slut.
Jag sitter här, på en busshållplats och längtar bort, med ett minne av en stund som jag inte kunde förstå. Jag vet inte vad det handlade om och jag kanske läser in för mycket i det hela. Vad vet jag?
Fin
En hustrumisshandel, den svarta gatan och doften av tobak mot mina händer. Gatlyktan ovanför busshållplatsen glappar och det är slask på vägen, gråa berg av gammal snö. Den femte december är här, jullåtarna hamras in i våra skallar och butikerna har börjat sälja julskinka. Julkalendern har börjat, något om att Tomten har förvandlats till en katt och hamnat i en förort i Göteborg, en mobbad kille vid namn Olof måste rädda julen och få hans föräldrar att börja gilla varandra igen. Min egenrullade cigarett doftar av kanel, tobaken har jag köpt av honom vi kallar D, en jultokig pundare. Från första december går han klädd som en klassisk tomte, inte den där Coca-Cola pastisen utan en ”grå klädd figur” som lufsar och sluskar runt tågstationen och nynnar på juliga låtar. Jag sitter här med min kanelcigg och mina hörlurar med Gorillaz låt November has come. Jag byter ut texten november mot december och småler.
Jag är inte ensam i busskuren, det är någon mer här med mig, en tjej. Hon är kort och har svart hår, hon ser halvasiatisk ut. En korsning mellan den lokala kampsportsläraren och en av kassörskorna på ICA. Kanske, jag vet inte. Hon är nog en sådan där tjej som du inte talar med, du vet vem det är och hon vet nog vem du är. Ni talar inte med varandra. Hon är klädd i en lång blå jacka, vita strumpbyxor och med en blodröd rosett på huvudet.
- Kan du rulla en cigarett åt mig?
Frågan fick mig att reagera, jag såg på henne.
- Ja, visst det, kan jag.
Jag tog upp tobaken igen och började pilla med rullpappret. Hela tiden såg hon på mig, jag kunde se hennes ögon, kristallblå i ljuset av gatlyktornas vitsterila sken.
- Här.
Hon tog den och luktade på den.
- Kanel?
- Tobakens fel, jag köper den av en kille som gör egen tobak.
Hon tände den och tog några bloss, sen såg hon bort ut i vinterkvällen.
- Vet du vem jag är? frågade hon tyst.
- Inte precis, jag känner igen dig, men mer än så är det inte.
Hon drog ett halsbloss och hostade lite.
- Och du, vet du vem jag är?
- Nej, svarade hon. Kan jag inte säga, sett dig flera gånger men mer än så är det inte.
Hon sa inget mer utan bara stirrade fram, ut i kvällen. Jag tittade på klockan, 19:23. Bussen skulle vara här om fem minuter.
- Kommer vi att prata någon mer gång efter att vi båda har gått på bussen?
- Hur menar du? frågade hon.
- Så här bara, sitta kort och växla några ord.
- Tror jag inte det.
- Inte?
När jag frågade detta så såg hon på mig en stund, hennes ögon klara i ljuset, hennes hud reflekterade mjukt ljuset av gatlyktan och hennes hår fick vita slingor. Hon var söt i ljuset, nästan lysande. Hon ändrade sin blick och såg återigen ut mot den kalla natten.
- Jag ska bort, sa hon. Bort härifrån.
Hon pekade med foten på en väska som stod vid hennes fötter.
- Ska du resa?
- Det antar jag att man kan kalla det, svarade hon kryptiskt. Det är inte den typen av resa, jag kommer inte tillbaka hit.
Jag slutade frågade och precis som hon såg jag ut i kvällen. Precis på andra sidan busskuren så låg det en skog, mörk och tyst låg den där. Man kunde se lite vit snö ligga mellan de taniga granarna och vittrade björkarna.
Jag såg henne fimpa och sucka, det doftade kanel och rök.
- Vad är det du ska göra?
Hon suckade och började sakta knäppa upp sin jacka, första förstod jag inte vad hon gjorde. Hon hade inga andra kläder under den blåa jackan. Hon var naken så när som på ett par trosor. Jag bara stirrade, efter att chocken och den naturliga kedja av tankar en man får när han ser en uppenbart attraktiv tjej, så såg jag. Hon hade ett blåmärke som gick från högra bröstet ned till naveln. Lika fort som hon hade visat så stängde hon och knäppte jackan. Det behövdes inga ord, det fanns inget att säga och jag hade inte något mod att fråga. Det fanns ingen tid att handla. Hennes ögon, hennes kropp och hennes hår, just där förstärktes allt med henne till en sådan nivå att jag inte kunde tala. Mina hörlurar åkte ned och hon reste på sig, bussen kom nu. Hon tog upp sin väska, jag såg att den var tung och jag tror jag förstod.
Jag ville sträcka ut handen och greppa den, jag ville rädda henne. Säga att hon skulle stanna, stanna och prata, förklara vad det var som hade fått henne att komma till den här gränsen. Hon gick på bussen, betalade och såg en sista gång på mig. Med de där ögonen, klara och vackra, sen var det slut.
Jag sitter här, på en busshållplats och längtar bort, med ett minne av en stund som jag inte kunde förstå. Jag vet inte vad det handlade om och jag kanske läser in för mycket i det hela. Vad vet jag?
Fin
Brokiga pixlar
Brokiga pixlar
Jag står här och kontemplerar insikten av det som jag precis har upplevt
Genom en portal har jag hittat tillbaka till en del av mig jag förlorat
Brokiga pixlar var det jag såg på skärmen och jag upplevde ett minne som jag seden lägen tappat, för utan att lämnar kammaren blev jag vaggad tillbaka i tiden och rummet
Det var en flicka som jag mötte som ung, utan att minnas hur mitt hjärta och själ från den tiden var
Som att öppna en dörr i mitt hjärta och ögon, körde i ett filter av datorns skärm och webbläsare
Ett spel där orden som den jag spelade som blev mina
Val att stanna
Val att vandra
Vidare
Sitta
Lyssna
Allt som fanns i mitt hjärta då
Allt som finns i mitt hjärta nu
Jag vet inte om ensamheten gjort mig paranoid eller om den bara fick mig att se klarare en på länge
Det var genom ett spel i min webbläsare som det öppnades ett reflekterat minne, den jag spelade
Hans val
Mina val
Hans ord
Mina ord
Det som samlade för mitt minne, kärleken till en förlorad del av mig, att tappa och gå, att leva själv eller bara sanna i hjärtat på någon som jag
Älskade?
Hatade?
Trodde jag att ja visste vem det var
Spelet jag spelade hade olika slut, precis som de valen jag gjorde
Jag fick slutet där jag gick
Han fick slutet där han stannade
Förlorad i stunden, hittar jag tillbaka
Han kan få det tredje slutet, så jag undrar här, i tystnaden
Kan även jag?
För genom brokiga pixlar i mitt hjärta och min själ reflekterad
Över att stanna eller vandra
Att finnas
För henne eller för mig själv
Att stanna eller gå?
Slut
Jag står här och kontemplerar insikten av det som jag precis har upplevt
Genom en portal har jag hittat tillbaka till en del av mig jag förlorat
Brokiga pixlar var det jag såg på skärmen och jag upplevde ett minne som jag seden lägen tappat, för utan att lämnar kammaren blev jag vaggad tillbaka i tiden och rummet
Det var en flicka som jag mötte som ung, utan att minnas hur mitt hjärta och själ från den tiden var
Som att öppna en dörr i mitt hjärta och ögon, körde i ett filter av datorns skärm och webbläsare
Ett spel där orden som den jag spelade som blev mina
Val att stanna
Val att vandra
Vidare
Sitta
Lyssna
Allt som fanns i mitt hjärta då
Allt som finns i mitt hjärta nu
Jag vet inte om ensamheten gjort mig paranoid eller om den bara fick mig att se klarare en på länge
Det var genom ett spel i min webbläsare som det öppnades ett reflekterat minne, den jag spelade
Hans val
Mina val
Hans ord
Mina ord
Det som samlade för mitt minne, kärleken till en förlorad del av mig, att tappa och gå, att leva själv eller bara sanna i hjärtat på någon som jag
Älskade?
Hatade?
Trodde jag att ja visste vem det var
Spelet jag spelade hade olika slut, precis som de valen jag gjorde
Jag fick slutet där jag gick
Han fick slutet där han stannade
Förlorad i stunden, hittar jag tillbaka
Han kan få det tredje slutet, så jag undrar här, i tystnaden
Kan även jag?
För genom brokiga pixlar i mitt hjärta och min själ reflekterad
Över att stanna eller vandra
Att finnas
För henne eller för mig själv
Att stanna eller gå?
Slut
onsdag 10 mars 2010
K- mässig A-po-ka-lyps
K- mässig A-po-ka-lyps
I uppenbarelseboken talas det om hänryckning och apokalyps.
Jag tror inte på vardera
Men utifall spontan religiös uppenbarelse
Jesus på min laptop eller Muhammed i mitt Psp
Så har jag den katolska kyrkan kopplad med snabbnummer på min telefon
Så varför jag inte slog signalen när jag hörde från dina läppar.
”Jag blöder och den är kvar”
Totalt känslomässigt Harmagedon
Jag få bara anta att Herren gör personliga apokalypser
I uppenbarelseboken talas det om hänryckning och apokalyps.
Jag tror inte på vardera
Men utifall spontan religiös uppenbarelse
Jesus på min laptop eller Muhammed i mitt Psp
Så har jag den katolska kyrkan kopplad med snabbnummer på min telefon
Så varför jag inte slog signalen när jag hörde från dina läppar.
”Jag blöder och den är kvar”
Totalt känslomässigt Harmagedon
Jag få bara anta att Herren gör personliga apokalypser
tisdag 9 mars 2010
LOL, Kärlek.
LOL, Kärlek.
Jag flyr, famlar av och till mellan nu och detta ögonblick.
I väntan på stormen stillheten, jag strukturerar min sönderslagna symfoni. Sittande stilla, långa korridorer, och jag röker. Vid mina fötter en flicka som är en vision av mig själv, yngre och lite lättare men ändå lika vacker som jag önskade att min själ var.
Mitt hjärta hamrar, längtan hem bort till trygga tiders tro. Men borta finns allting mer, längre flyr jag från den första kärleksstunden, kalabalik ett ord som bara finns på turkiska och svenska summerar mina känslor. Till drömmar bakom en LCD-skärm, stora djup och sanna platser, för mig alla fall.
Min första kärlek blev min första oskuld, omtöcknad missbildad blir det perfekt mellan oss, det är ett väsen i våra minnen, ett ärr vi inte blir av med. Men för den delen är det rätt skönt att ta på, i mindre sanna stunder
Jag flyr, famlar av och till mellan nu och detta ögonblick.
I väntan på stormen stillheten, jag strukturerar min sönderslagna symfoni. Sittande stilla, långa korridorer, och jag röker. Vid mina fötter en flicka som är en vision av mig själv, yngre och lite lättare men ändå lika vacker som jag önskade att min själ var.
Mitt hjärta hamrar, längtan hem bort till trygga tiders tro. Men borta finns allting mer, längre flyr jag från den första kärleksstunden, kalabalik ett ord som bara finns på turkiska och svenska summerar mina känslor. Till drömmar bakom en LCD-skärm, stora djup och sanna platser, för mig alla fall.
Min första kärlek blev min första oskuld, omtöcknad missbildad blir det perfekt mellan oss, det är ett väsen i våra minnen, ett ärr vi inte blir av med. Men för den delen är det rätt skönt att ta på, i mindre sanna stunder
Regnskugga
Regnskugga
När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där.
Dessa ord, dessa små, små ord fick en större inverkan på mig och mitt liv än vad jag trodde de skulle få när jag hörde dem första gången. Den där gången, då titeln ”The world ends with you” var just det, en titel och inte en samlad summering av mitt liv, och deras för den delen. Men nu går jag i förväg är jag rädd, låt mig försöka berätta så den som nu vill lyssna kan förstå vad jag menar.
När jag var yngre levde jag på en gata nära en trädgårdsmästares hus. Den gården kan ha varit den vackraste platsen på hela jorden, jag menar det. Syrener, rosor, gröna buskar stora och djupa som grottor och hundratals och åter hundratals med blommor och träd. Många tyckte att gården var malplacerad, att den inte passade på gatan. Jag tyckte att det var en rent magiskt plats. Mannen som skötte den, trädgårdsmästare Hamlet Fällt, en gud bland dödliga män. I alla fall när det kom till växter, allvarligt han kunde blåsa liv i den mest förfallna av buskar. Hamlet var en märklig man, brukade min kedjerökande far alltid säga de gånger han kom på tal i vårt hus. Han hade en familj också, en fru och tre döttrar. Viola, Rosa och Lilly, Rosa var äldst hon var 19, Viola var 13 och Lilly var bara 5.
Jag lärde känna Viola genom att jag alltid brukade vandra planlöst runt området, så en dag irrade jag mig in i deras trädgård och träffade henne. Under en syrenbuske, en vit syrenbuske mötte jag henne som en nyckfull lite fågel. Vi blev vänner och vi började umgås med varandra, för de mesta lekte vi i trädgården och lyssnade på musik. Jag lärde även känna Rosa, Rosa var komplex, riktigt komplex. För det mesta såg man henne sitta i det där stora fönstret och spela på sin ocarina, en typ av stenföljt som gav ett otroligt vackert ljud. När jag pratade med henne lät det för det mesta som en entonig symfoni av svart. Hon tänkte i svart, hon hade antagligen anorexi eller så skar hon sig under den där tiden, jag visste det inte då, jag la samman de bitarna av pusslet senare när jag var äldre. Lilly kände jag aldrig. Sen var det ju deras mor, herregud, vilken kvinna. Hon var nog allt en man kunde önska sig, hon var vacker, snäll och intelligent som få. Det var hon som höll maken nere på jorden när han fick stolliga idéer som av göra en botanisk trädgård av hela huset. Det var även hon som stödde döttrarna utan ett minsta tvivel på dem och uppmuntrade dem att vara så bra som de kunde. Jag tror att det var hon som höll ihop familjen och utan henne skulle allt falla samman.
Det var nu, omkring två år efter att jag lärt känna Viola och hennes familj som jag kom
i kontakt med den där titeln ”The world ends with you”. Från början var det titeln på en bok om livsfilosofi på japanska. Violas mor kunde japanska och hon läste den ofta. Hon berättade om att den handlade om att världen inte är längre än det man gör den till, att din värld inte behöver vara densamma som den som vi lever i, utan att så länge vi lever så har vi vår värld och när vi dör så går världen under.
Världen går under när du dör ”The world ends with you”, men vad händer med det eller snarare med dem som lämnas kvar? Blir de lämnade att flyta som skräp i det vakuum som skapas efter din död?
Den frågan finns det inget svar på, men ändå vet jag alltför väl vad som sker när ”The world ends with you” för det var precis det som skedde med henne. Hans älskade fru och deras ovärderliga mor, borta som en vindpust av verklighetens kalla nordanvind. Slutet på de glada tiderna, för nu gick det, som man säger.
Käpprätt åt helvetet!
Det kom sakta, krypande som ett dödens spöke och vävde in alla som fanns kvar i familjen i ett djupsvart täckte av rädsla och galenskap. Det började den där dagen, drygt ett år efter hennes död. Hamlet älskade sina döttrar, alla dem, men speciellt Rosa. Sen Viola och sen Lilly, eftersom Lilly var mest lik honom och inte deras mor, där Rosa var en näst in till kopia av modern i hennes ungdom. Jag såg henne alltmer sällan, och de gånger jag såg henne var det som att se ett tomt skal av nåt som en gång vart en människa. Viola sa att de hade sänt Lilly till en släkting efter som hon var så liten.
Jag brydde mig inte riktigt om Lilly med tanke på att Viola förändrades. Hon blev mer och mer, hur ska jag säga? Svår att nå, som om hon hela tiden gick i sin egen värld. Hon nynnade en låt hela tiden och småsjöng på den, en grupp vid namn Colony 5 och deras låt My world. Ja den låten summerade nog hennes liv rätt bra just då.
“Welcome to my world
it's calm and cold
Welcome to my soul
it's withered and old”
Ibland tror jag at hon sjöng den för mig, som om hon försökte nå mig på nåt sätt. Jag skulle ljuga rätt grovt om jag sa att jag inte var intresserad av henne vid den här tidpunkten, jag gillade henne. Vi hade varit vänner i nästen tre år nu, en del av mig vill bara slita bort den där peripetin och bara knulla med henne. Men den sidan av mig har aldrig haft mycket att säga till om, men ändå. Men en dag ringde hon och frågade om jag ville träffa henne. Jag sa ja och hon gav mig det kryptiska meddelandet.
”När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där”
Jag fattade vad hon menade, tro det eller ej. Det hade regnat hela den dagen, men nu hade det slutat och solen sken. Titta vid de vita syrenerna, där vi möttes första gången. Jag gick dit och mötte henne där klädd i en vit sommarklänning och en flaska hemgjort 70 % rödvin i handen.
Jag förlorade min oskuld när jag var sexton år, aspackad med en tjej som var lika full i det blöta gräset under en syrenbuske.
Jag vaknade den morgonen med den värsta baksmällan jag någonsin kom att ha, naken med henne liggandes på mig, naken. Det måste ha sett så konstigt ut, som ett burleskt konstverk eller något liknande. Det som hände sen, får mig när, jag tänker på det, att bli äcklad. Jag kunde inte röra på mig utan att min kropp bara skrek av smärta där på morgonen, så jag blev liggande där. Då kom deras far ut för att se till växterna, han såg oss och han reagerade inte. Men jag fick hur som helst panik, reste mig upp drog på mig mina kläder, och bara stirrade på honom och Viola, som nu låg och gnällde att jag rest mig upp för fort och att hon hade ont i huvudet. Pappan stirrade på mig och höjde en kanna med vad han själv sa var rött vatten, gödning för växterna och hälsade på mig. Jag sprang därifrån, så fort har jag aldrig rört mig tror jag.
Det dröjde nästen två veckor innan jag vågade mig tillbaka till deras hus. Ja, där stod jag klädd i en militärgrön jacka, slitna avklippta jeans och svart sandaler. Jag letade igenom trädgården efter Viola men fann henne inte, jag fann nåt annat. Ett litet växthus med en behållare, fylld med hans röda vatten. Jag gick bakåt och snubblade nästan över en sten, på stenen fanns en bild inhuggen, en lilja.
Den yngsta dotter var borta, hon var hos en släkting.
Hans röda vatten.
Jag trodde jag skulle spy, jag vände mig om för att springa, men Rosa stod i min väg, blek som ett papper. Hon pratade med mig.
”Pappa älskar mig, det finns inte så mycket jag kan göra åt det är jag rädd” sa hon.
”Gå, jag ska se efter Viola, jag lovar, hon ska få fortsätta finnas” medan hon sa detta såg hon på det lilla växthuset.
Jag flydde, så fort, hem. Jag rusade in i huset och spydde i diskon, medan min far satt och rökte och drack kaffe. Han såg på mig med de där ögonen som han alltid fick när han visste att nåt hade hänt. Jag berättade allt, men han bara suckade, sen lyfte han telefonen och ringde ett samtal. Dagen efter satt jag på en buss till min farbror där farsan sa att jag skulle bo, jag lämnade allt bara så där utan ett ord försvann den platsen och de där flickorna ur mitt liv. Farsan var kvar, ett tag alla fall. Sen kom han med.
Min far hade aldrig varit bra på att ta tag i saker och ting.
”The world ends with you” sa de, nej det är bara en ursäkt och en jävligt korkad bok skriven av en japan på en syratripp med en alldeles för stor tillgång till tv-spel. Det är snarare, “The world end and goes on without you, leaving you fallen in the ashes of what was your life”
Så nu sitter jag här tolv år senare med min dator och med inkorg till min mail och läser. Misstroget på det som står på min skärm, och minns sakta det som var en gång för så länge sedan.
Avsändare
Viola”Thebrokenflower”Fällt@hotmail.com
Ämne: Regnskugga.
Meddelande:
När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där.
När skuggan av igår är borta mötes vi igen vid den vita syrenen
Sök mig där.
End.
När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där.
Dessa ord, dessa små, små ord fick en större inverkan på mig och mitt liv än vad jag trodde de skulle få när jag hörde dem första gången. Den där gången, då titeln ”The world ends with you” var just det, en titel och inte en samlad summering av mitt liv, och deras för den delen. Men nu går jag i förväg är jag rädd, låt mig försöka berätta så den som nu vill lyssna kan förstå vad jag menar.
När jag var yngre levde jag på en gata nära en trädgårdsmästares hus. Den gården kan ha varit den vackraste platsen på hela jorden, jag menar det. Syrener, rosor, gröna buskar stora och djupa som grottor och hundratals och åter hundratals med blommor och träd. Många tyckte att gården var malplacerad, att den inte passade på gatan. Jag tyckte att det var en rent magiskt plats. Mannen som skötte den, trädgårdsmästare Hamlet Fällt, en gud bland dödliga män. I alla fall när det kom till växter, allvarligt han kunde blåsa liv i den mest förfallna av buskar. Hamlet var en märklig man, brukade min kedjerökande far alltid säga de gånger han kom på tal i vårt hus. Han hade en familj också, en fru och tre döttrar. Viola, Rosa och Lilly, Rosa var äldst hon var 19, Viola var 13 och Lilly var bara 5.
Jag lärde känna Viola genom att jag alltid brukade vandra planlöst runt området, så en dag irrade jag mig in i deras trädgård och träffade henne. Under en syrenbuske, en vit syrenbuske mötte jag henne som en nyckfull lite fågel. Vi blev vänner och vi började umgås med varandra, för de mesta lekte vi i trädgården och lyssnade på musik. Jag lärde även känna Rosa, Rosa var komplex, riktigt komplex. För det mesta såg man henne sitta i det där stora fönstret och spela på sin ocarina, en typ av stenföljt som gav ett otroligt vackert ljud. När jag pratade med henne lät det för det mesta som en entonig symfoni av svart. Hon tänkte i svart, hon hade antagligen anorexi eller så skar hon sig under den där tiden, jag visste det inte då, jag la samman de bitarna av pusslet senare när jag var äldre. Lilly kände jag aldrig. Sen var det ju deras mor, herregud, vilken kvinna. Hon var nog allt en man kunde önska sig, hon var vacker, snäll och intelligent som få. Det var hon som höll maken nere på jorden när han fick stolliga idéer som av göra en botanisk trädgård av hela huset. Det var även hon som stödde döttrarna utan ett minsta tvivel på dem och uppmuntrade dem att vara så bra som de kunde. Jag tror att det var hon som höll ihop familjen och utan henne skulle allt falla samman.
Det var nu, omkring två år efter att jag lärt känna Viola och hennes familj som jag kom
i kontakt med den där titeln ”The world ends with you”. Från början var det titeln på en bok om livsfilosofi på japanska. Violas mor kunde japanska och hon läste den ofta. Hon berättade om att den handlade om att världen inte är längre än det man gör den till, att din värld inte behöver vara densamma som den som vi lever i, utan att så länge vi lever så har vi vår värld och när vi dör så går världen under.
Världen går under när du dör ”The world ends with you”, men vad händer med det eller snarare med dem som lämnas kvar? Blir de lämnade att flyta som skräp i det vakuum som skapas efter din död?
Den frågan finns det inget svar på, men ändå vet jag alltför väl vad som sker när ”The world ends with you” för det var precis det som skedde med henne. Hans älskade fru och deras ovärderliga mor, borta som en vindpust av verklighetens kalla nordanvind. Slutet på de glada tiderna, för nu gick det, som man säger.
Käpprätt åt helvetet!
Det kom sakta, krypande som ett dödens spöke och vävde in alla som fanns kvar i familjen i ett djupsvart täckte av rädsla och galenskap. Det började den där dagen, drygt ett år efter hennes död. Hamlet älskade sina döttrar, alla dem, men speciellt Rosa. Sen Viola och sen Lilly, eftersom Lilly var mest lik honom och inte deras mor, där Rosa var en näst in till kopia av modern i hennes ungdom. Jag såg henne alltmer sällan, och de gånger jag såg henne var det som att se ett tomt skal av nåt som en gång vart en människa. Viola sa att de hade sänt Lilly till en släkting efter som hon var så liten.
Jag brydde mig inte riktigt om Lilly med tanke på att Viola förändrades. Hon blev mer och mer, hur ska jag säga? Svår att nå, som om hon hela tiden gick i sin egen värld. Hon nynnade en låt hela tiden och småsjöng på den, en grupp vid namn Colony 5 och deras låt My world. Ja den låten summerade nog hennes liv rätt bra just då.
“Welcome to my world
it's calm and cold
Welcome to my soul
it's withered and old”
Ibland tror jag at hon sjöng den för mig, som om hon försökte nå mig på nåt sätt. Jag skulle ljuga rätt grovt om jag sa att jag inte var intresserad av henne vid den här tidpunkten, jag gillade henne. Vi hade varit vänner i nästen tre år nu, en del av mig vill bara slita bort den där peripetin och bara knulla med henne. Men den sidan av mig har aldrig haft mycket att säga till om, men ändå. Men en dag ringde hon och frågade om jag ville träffa henne. Jag sa ja och hon gav mig det kryptiska meddelandet.
”När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där”
Jag fattade vad hon menade, tro det eller ej. Det hade regnat hela den dagen, men nu hade det slutat och solen sken. Titta vid de vita syrenerna, där vi möttes första gången. Jag gick dit och mötte henne där klädd i en vit sommarklänning och en flaska hemgjort 70 % rödvin i handen.
Jag förlorade min oskuld när jag var sexton år, aspackad med en tjej som var lika full i det blöta gräset under en syrenbuske.
Jag vaknade den morgonen med den värsta baksmällan jag någonsin kom att ha, naken med henne liggandes på mig, naken. Det måste ha sett så konstigt ut, som ett burleskt konstverk eller något liknande. Det som hände sen, får mig när, jag tänker på det, att bli äcklad. Jag kunde inte röra på mig utan att min kropp bara skrek av smärta där på morgonen, så jag blev liggande där. Då kom deras far ut för att se till växterna, han såg oss och han reagerade inte. Men jag fick hur som helst panik, reste mig upp drog på mig mina kläder, och bara stirrade på honom och Viola, som nu låg och gnällde att jag rest mig upp för fort och att hon hade ont i huvudet. Pappan stirrade på mig och höjde en kanna med vad han själv sa var rött vatten, gödning för växterna och hälsade på mig. Jag sprang därifrån, så fort har jag aldrig rört mig tror jag.
Det dröjde nästen två veckor innan jag vågade mig tillbaka till deras hus. Ja, där stod jag klädd i en militärgrön jacka, slitna avklippta jeans och svart sandaler. Jag letade igenom trädgården efter Viola men fann henne inte, jag fann nåt annat. Ett litet växthus med en behållare, fylld med hans röda vatten. Jag gick bakåt och snubblade nästan över en sten, på stenen fanns en bild inhuggen, en lilja.
Den yngsta dotter var borta, hon var hos en släkting.
Hans röda vatten.
Jag trodde jag skulle spy, jag vände mig om för att springa, men Rosa stod i min väg, blek som ett papper. Hon pratade med mig.
”Pappa älskar mig, det finns inte så mycket jag kan göra åt det är jag rädd” sa hon.
”Gå, jag ska se efter Viola, jag lovar, hon ska få fortsätta finnas” medan hon sa detta såg hon på det lilla växthuset.
Jag flydde, så fort, hem. Jag rusade in i huset och spydde i diskon, medan min far satt och rökte och drack kaffe. Han såg på mig med de där ögonen som han alltid fick när han visste att nåt hade hänt. Jag berättade allt, men han bara suckade, sen lyfte han telefonen och ringde ett samtal. Dagen efter satt jag på en buss till min farbror där farsan sa att jag skulle bo, jag lämnade allt bara så där utan ett ord försvann den platsen och de där flickorna ur mitt liv. Farsan var kvar, ett tag alla fall. Sen kom han med.
Min far hade aldrig varit bra på att ta tag i saker och ting.
”The world ends with you” sa de, nej det är bara en ursäkt och en jävligt korkad bok skriven av en japan på en syratripp med en alldeles för stor tillgång till tv-spel. Det är snarare, “The world end and goes on without you, leaving you fallen in the ashes of what was your life”
Så nu sitter jag här tolv år senare med min dator och med inkorg till min mail och läser. Misstroget på det som står på min skärm, och minns sakta det som var en gång för så länge sedan.
Avsändare
Viola”Thebrokenflower”Fällt@hotmail.com
Ämne: Regnskugga.
Meddelande:
När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där.
När skuggan av igår är borta mötes vi igen vid den vita syrenen
Sök mig där.
End.
måndag 8 mars 2010
Rosa granater
Rosa granater
Jag är glad att hon inte har Facebook.
För det som stod där skulle säker skrämma henne sönder och samman.
För det jag skriver är sanna ord, det är jag säger är inte falska.
De är bara sanningar körda genom ett rosévins färgar filter av kaniner, solsken och regnbågar.
Ett specialbygge av Stureplans bögar enbart för mig.
Jag är glad att hon inte läser mina texter, för att sorgen och det totala katastrofala kaoset skulle rämna halva hennes ekvator.
Allt som talas mellan oss är sant, men mina ord är bara falska sanningar, stämnings musik för stackarens tilltufsade öron.
För sanning är en sak och det jag tycker är en helt annan.
Kärlek är en del av det tror jag
Men intet jag skulle ta och fasta mig vid.
Jag är glad att hon inte har Facebook.
För det som stod där skulle säker skrämma henne sönder och samman.
För det jag skriver är sanna ord, det är jag säger är inte falska.
De är bara sanningar körda genom ett rosévins färgar filter av kaniner, solsken och regnbågar.
Ett specialbygge av Stureplans bögar enbart för mig.
Jag är glad att hon inte läser mina texter, för att sorgen och det totala katastrofala kaoset skulle rämna halva hennes ekvator.
Allt som talas mellan oss är sant, men mina ord är bara falska sanningar, stämnings musik för stackarens tilltufsade öron.
För sanning är en sak och det jag tycker är en helt annan.
Kärlek är en del av det tror jag
Men intet jag skulle ta och fasta mig vid.
söndag 7 mars 2010
Och med skapelsen kom ljuset.
Detta är mitt försöka att skapa mig en plats på webben där jag kan publicera och med lite tur få feedback på det jag skriver. det är mina texter, noveller och dikter som kommer att samsas med mina åsikter och tankar.
Mycket nöje.
Mycket nöje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
