Redan död.

Redan död.
Det finns inte mycket att säga om det här antar jag, kanske kunde mänsklig idioti läggas som skulden. Eller min egen svaghet, min oförmåga att ställa mig och gå på mina egna två ben. Men när trycket av två ton ligger så sjukt hårt på mitt huvud så har jag inte tid att kunna göra som kan ses som en motåtgärd. För jag pressades in i detta, att följa med, att hänga på i hopp om att kunna få lite nya vänner, lite mer respekt från alla som jag ville ha respekt av. Vara en av det hippa folket och gå på gränsen mellan det som är rätt och fel.

Men nu är jag redan död, redan har jag tappat all min tid och är nu bara ett spöke och aska i en kruka i marken. Här ligger jag spridd över ett helgat område som jag var med och förstörde. För vi välte gravstenar och krossade kyrkans fönster. Jag antar att jag inte kan förvänta mig förlåtelse från den sidan nu mera. Jag hade aldrig någon tro, men nu är jag ett bevis på att det finns något där ute som vi inte kan förstå. Jag är redan död och jag kommer att få gå och vandra i ånger och bitter sorg till evigheten kollapsar och existensen faller samman. Bara för att jag inte vågade stå för det som jag trodde på, jag vågade inte säga att jag var rädd, att jag tyckte de var idioter och att jag visste vad som var det rätta att göra.

Det är fantastiskt vad en människa är villig att göra bara för att passa in i en grupp. Förstå att vi är villiga att stympa våra ideal, våra drömmar, våra tankar och våra själar. Och varför? För att passa in i den grå formlös massa som bara förstör och bränner ned allt. Men jag är redan död, är redan förlorad i ett limbo som jag aldrig kommer ur, för jag valde att vara med på deras spel, följa deras följe och gå vägen av en som inte har något mod eller styrka. Att pressas till den nivån att ta en annan människas liv, att bränna ned ett hus för att vi kunde, att våldta en flicka bara för att man hade tråkigt och att misshandla en kille för att han hade en personlighet. Och efter allt detta, bara gå hem och titta på elitserien i hockey och pimpla billig folköl. Just där var jag lycklig, jag var innesluten i gruppen, jag var inte ett missfoster som gick ensam i korridorerna längre. Jag var en del av dem, en normal pojke som var som alla andra, precis som jag alltid hade drömt om. Förstår ni den lyckan att vara välkommen i gruppen av coola killar, de med häftiga luggar och slitna kläder. De som söp, de som dödade punkare och tog de flickor de ville ha som om de var boskap, de hade inget att säga till om för att alla ville ju ligga med de coola killarna.

Jag är redan död, jag var det innan jag dog till och med. Jag dog på insidan efter min tid där med dem. Jag kunde aldrig se min mamma i ögonen, min pappa var trött och såg bara bort. Jag kunde inte förstå, älskade de inte mig mer? Deras perfekta, normala son. jag söp, våldtog och brände ned saker, precis som alla normala sextonåriga pojkar. Jag var vuxen och hade kontroll över hela mitt liv, jag var kung över alla. ”Jävlas inte med mig hora!”
”Ska du ha stryk din lilla mes, kolla han lyssnar på fjantmusik”.
Jag var perfekt, normal, jag älskade elitseren och folköl. Att döda drömmar för dem som var annorlunda och välja att våldta mina gamla vänner.

Jag är redan död, är redan förlorad. För att jag aldrig vågade säga något, jag levde ett liv som blev mitt eget fall, min egen död pressade till att vara normal, att vara en del av den gråa massan. Glöm inte bort att vara normal, stick inte ut, härja, var korkad och behandla dom som sticker ut endast med näven. Det är min läxa till er alla där ute som hör min klagan.

Nu har jag evigheten på mig att… ångra? Att älta? Att längta efter en andra chans som levande.

Slut.