Ghost

Under delar av min uppväxt kunde jag se underliga ting. Som spöken, andar och andra varelser som inte var av denna värld. Jag såg dem, sittandes där bredvid sina gamla familjer, ståendes vid platserna där de dött. Ibland såg jag djurspöken som troget gick efter sina gamla herrar, trofasta in i döden. Ofta försökte jag få andra att förstå att jag kunde se dem, det gick aldrig speciellt bra, ska jag säga. Det hela slutade för det mesta med att jag skämde ut mig själv, men tänk över det hela, hur skulle du själv reagera om någon kom fram till dig och sa att han kunde se din döda farmor stå bredvid dem…
Så vadå! Jag var lite av en outsider, nästan under hela min tid som barn och ungdom. Det gjorde inte så mycket, allt som var viktigt var att jag fick vara ifred. Men självklart fick jag inte det, jag blev mobbad en hel del. Ghostboy och spöket Labans kusin var det i stort sett hela tiden. Men jag försökte att inte bry mig, varför skulle jag? Fast visst, jag kan erkänna att det inte var lätt att vara 14 år och kunna försöka övertyga folk i sin egen ålder om att man kan se spöken.

Men lustigt nog så skulle det visa sig att mitt liv skulle ta en annan väg. Detta började med en nyinflyttad familj. Familjen kom från en storstad och hade flyttat ut hit för att ett av deras barn var mycket sjukligt. De hoppades att miljön och luften här ute skulle göra flickan bättre. Det var en flicka i min ålder, jag såg henne ofta på skolan. Hon hade alltid en assistent med sig och hon tog flera tabletter om dagen, hon var så skör. Men det förstörde inte det faktum att hon var bland de sötaste och vackraste flickor jag någonsin hade sett och skulle komma att se. Alltid klädd i den där vita klänningen, alltid det där långa saffransblonda håret och de där ögonen, herregud, de var så gröna att vissa skogar blev gråa i jämförelse. Jag jämförde henne med en glasfågel som min farmor haft när hon var i livet; den var så fin att jag alltid ville leka med den, men hade jag tappat den hade den gått i tusen bitar. Allt detta till trots blev jag hennes vän, mycket tack vare min kära mor. För det var så att min mor och hennes mor hade blivit vänner, de brukade träffas och fika hos varandra. Och en gång var hon med hem till oss.

Den dagen glömmer jag nog aldrig, för det visade sig att det fanns en typ av gemensam nämnare mellan oss, och lustigt nog var det tv-spel. Hela den dagen satt hon och jag framför tv-skärmen, försjunkna i en uppdiktad värld på en LCD-skärm.
Men jag insåg att det var rätt logiskt trots allt, för om en person spenderar så mycket tid inlagd på sjukhus och knappt kan gå ut och ändå vill uppleva saker, så är att börja spela tv-spel ett rätt bra alternativ, antar jag.

Hon var jätteduktig på allt vi spelade, jag fick rätt mycket spö de gånger vi spelade mot varandra. Jag hade en kusin som en gång sa med en terapeutröst efter att jag vunnit över honom i ett spel som han ägde ”Att få stryk i ens eget spel är lite som att bli våldtagen av sitt eget könsorgan”, jag höll inte med honom då och än mindre efter jag träffade henne, det hade aldrig rört mig i ryggen att förlora i mitt eget spel och än mindre efter att jag hade mött henne. Och det var med det som det började; med tiden blev vi goda vänner, vi började umgås en hel del och inte bara när hennes mor var hos oss eller vice versa. Jag glömmer aldrig de där dagarna jag satt med henne i hennes säng och bara spelade och pratade. Sen hade vi de där gångerna som hon log. Jag finner inte ord för det; tro mig, hennes leende var som en drog; hade man sett det en gång ville man bara se det igen och igen. Jag var så lycklig under den där tiden.

Men. Just det där förbannade ordet ”men”.
För det kom en dag då hennes livs mätare inte visade grönt utan blev mer orangeröd, och för att tala i vissa specifika termer, finns det få spel där det är bra. Det hade gått nästan precis ett år efter att vi börjat vara med varandra och då blev hon sjuk, jättesjuk. Jag kommer ihåg ambulansen som kom, vad kunde klockan ha varit, tre på morgonen kanske? Allt från den tiden känns, när jag tänker på det, som en dimma, jag minns bara ungefär början och slutet på den tiden, där emellan är mest grå i mitt minne. Sista gången jag såg henne var också så jag kom att minnas henne, hon hade blivit lite bättre, så jag och mamma åkte för att besöka henne, jag gav i present ett litet gosedjur som såg ut som hennes favoritfigur, och jag fick det där leendet igen, för vad det skulle visa sig sista gången. För en månad efter att vi varit där så dog hon, komplikationer efter en lunginflammation sa sjukhuset.
Den begravningen, jag finner inte ord. Hennes mor, hennes far, den arme mannen och hennes bror, jag har aldrig sett en människa så blek, han var lika vit som de vita rosorna som låg på hennes kista. Jag minns att jag la det där gosedjuret på hennes kista. Prästens ord var enkla och korta. Hon kremerades och urnan las i en grav, jag tror inte jag någonsin har gråtit så mycket som jag gjorde vid hennes jordfästning. Jag var förstörd där, totalt förstörd.
Men åter igen detta ”Men”.
För livet går vidare som man säger oavsett vad man tror, jag levde och hade min familj och ett par andra vänner, men jag hade svårt att släppa henne. Ett par dagar efter begravningen sa min gamla farfar något till mig: ”När en flicka, så ren och oskuldsfull dör, så föds hon om som en ängel i himmelen” Det hjälpte mig inte precis, men det gav alla fall en liten form av tröst där, just då alla fall.

Det gick ett år, ett år med sorg och trötthet för min del. Familjen splittrades, hennes mor försvann, gud vet vart, fadern bodde kvar med sonen i fyra månader, sen försvann även de. Jag kunde bara anta och gissa att det var deras gemensamma kärlek till henne som hade gjort att de stannade kvar hos varandra. Den svaga länken i kedjan är den viktigaste, antar jag.
Då kom den dagen, precis som vilken annan dag; jag var ute och gick planlöst flanerande som man säger. Det var i mitten av oktober. Jag var inte så långt från kyrkan när jag såg henne, där stod hon på andra sidan vägen.
Samma klänning, samma hår, samma ögon och nu även stora, vackra, brunvita vingar.
Jag bara stirrade, det hade aldrig slagit mig att jag skulle se henne på detta sätt. Hon sträckte ut sin hand, det var som hon försökte nå mig. Omedvetet gjorde jag samma sak och gick mot henne, hon gav mig det där leendet igen och en sekund senare insåg jag vad jag gjorde. Jag var på vägen, en mycket trafikerad väg. Jag blev påkörd av en vit Toyota. Det sista jag såg innan jag for rätt ned i asfalten och ett hav av smärta, var hur hon med sina vingar gav sig av mot den stora gråa himmelen.
Ett år, ett år i koma. När jag vaknade så kunde jag inte se spöken, andar och… änglar mer.


Slut