Jultid

Jultid

En hustrumisshandel, den svarta gatan och doften av tobak mot mina händer. Gatlyktan ovanför busshållplatsen glappar och det är slask på vägen, gråa berg av gammal snö. Den femte december är här, jullåtarna hamras in i våra skallar och butikerna har börjat sälja julskinka. Julkalendern har börjat, något om att Tomten har förvandlats till en katt och hamnat i en förort i Göteborg, en mobbad kille vid namn Olof måste rädda julen och få hans föräldrar att börja gilla varandra igen. Min egenrullade cigarett doftar av kanel, tobaken har jag köpt av honom vi kallar D, en jultokig pundare. Från första december går han klädd som en klassisk tomte, inte den där Coca-Cola pastisen utan en ”grå klädd figur” som lufsar och sluskar runt tågstationen och nynnar på juliga låtar. Jag sitter här med min kanelcigg och mina hörlurar med Gorillaz låt November has come. Jag byter ut texten november mot december och småler.
Jag är inte ensam i busskuren, det är någon mer här med mig, en tjej. Hon är kort och har svart hår, hon ser halvasiatisk ut. En korsning mellan den lokala kampsportsläraren och en av kassörskorna på ICA. Kanske, jag vet inte. Hon är nog en sådan där tjej som du inte talar med, du vet vem det är och hon vet nog vem du är. Ni talar inte med varandra. Hon är klädd i en lång blå jacka, vita strumpbyxor och med en blodröd rosett på huvudet.
- Kan du rulla en cigarett åt mig?
Frågan fick mig att reagera, jag såg på henne.
- Ja, visst det, kan jag.
Jag tog upp tobaken igen och började pilla med rullpappret. Hela tiden såg hon på mig, jag kunde se hennes ögon, kristallblå i ljuset av gatlyktornas vitsterila sken.
- Här.
Hon tog den och luktade på den.
- Kanel?
- Tobakens fel, jag köper den av en kille som gör egen tobak.
Hon tände den och tog några bloss, sen såg hon bort ut i vinterkvällen.
- Vet du vem jag är? frågade hon tyst.
- Inte precis, jag känner igen dig, men mer än så är det inte.
Hon drog ett halsbloss och hostade lite.
- Och du, vet du vem jag är?
- Nej, svarade hon. Kan jag inte säga, sett dig flera gånger men mer än så är det inte.
Hon sa inget mer utan bara stirrade fram, ut i kvällen. Jag tittade på klockan, 19:23. Bussen skulle vara här om fem minuter.
- Kommer vi att prata någon mer gång efter att vi båda har gått på bussen?
- Hur menar du? frågade hon.
- Så här bara, sitta kort och växla några ord.
- Tror jag inte det.
- Inte?
När jag frågade detta så såg hon på mig en stund, hennes ögon klara i ljuset, hennes hud reflekterade mjukt ljuset av gatlyktan och hennes hår fick vita slingor. Hon var söt i ljuset, nästan lysande. Hon ändrade sin blick och såg återigen ut mot den kalla natten.
- Jag ska bort, sa hon. Bort härifrån.
Hon pekade med foten på en väska som stod vid hennes fötter.
- Ska du resa?
- Det antar jag att man kan kalla det, svarade hon kryptiskt. Det är inte den typen av resa, jag kommer inte tillbaka hit.
Jag slutade frågade och precis som hon såg jag ut i kvällen. Precis på andra sidan busskuren så låg det en skog, mörk och tyst låg den där. Man kunde se lite vit snö ligga mellan de taniga granarna och vittrade björkarna.
Jag såg henne fimpa och sucka, det doftade kanel och rök.
- Vad är det du ska göra?
Hon suckade och började sakta knäppa upp sin jacka, första förstod jag inte vad hon gjorde. Hon hade inga andra kläder under den blåa jackan. Hon var naken så när som på ett par trosor. Jag bara stirrade, efter att chocken och den naturliga kedja av tankar en man får när han ser en uppenbart attraktiv tjej, så såg jag. Hon hade ett blåmärke som gick från högra bröstet ned till naveln. Lika fort som hon hade visat så stängde hon och knäppte jackan. Det behövdes inga ord, det fanns inget att säga och jag hade inte något mod att fråga. Det fanns ingen tid att handla. Hennes ögon, hennes kropp och hennes hår, just där förstärktes allt med henne till en sådan nivå att jag inte kunde tala. Mina hörlurar åkte ned och hon reste på sig, bussen kom nu. Hon tog upp sin väska, jag såg att den var tung och jag tror jag förstod.
Jag ville sträcka ut handen och greppa den, jag ville rädda henne. Säga att hon skulle stanna, stanna och prata, förklara vad det var som hade fått henne att komma till den här gränsen. Hon gick på bussen, betalade och såg en sista gång på mig. Med de där ögonen, klara och vackra, sen var det slut.

Jag sitter här, på en busshållplats och längtar bort, med ett minne av en stund som jag inte kunde förstå. Jag vet inte vad det handlade om och jag kanske läser in för mycket i det hela. Vad vet jag?

Fin