Regnskugga

Regnskugga

När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där.

Dessa ord, dessa små, små ord fick en större inverkan på mig och mitt liv än vad jag trodde de skulle få när jag hörde dem första gången. Den där gången, då titeln ”The world ends with you” var just det, en titel och inte en samlad summering av mitt liv, och deras för den delen. Men nu går jag i förväg är jag rädd, låt mig försöka berätta så den som nu vill lyssna kan förstå vad jag menar.

När jag var yngre levde jag på en gata nära en trädgårdsmästares hus. Den gården kan ha varit den vackraste platsen på hela jorden, jag menar det. Syrener, rosor, gröna buskar stora och djupa som grottor och hundratals och åter hundratals med blommor och träd. Många tyckte att gården var malplacerad, att den inte passade på gatan. Jag tyckte att det var en rent magiskt plats. Mannen som skötte den, trädgårdsmästare Hamlet Fällt, en gud bland dödliga män. I alla fall när det kom till växter, allvarligt han kunde blåsa liv i den mest förfallna av buskar. Hamlet var en märklig man, brukade min kedjerökande far alltid säga de gånger han kom på tal i vårt hus. Han hade en familj också, en fru och tre döttrar. Viola, Rosa och Lilly, Rosa var äldst hon var 19, Viola var 13 och Lilly var bara 5.

Jag lärde känna Viola genom att jag alltid brukade vandra planlöst runt området, så en dag irrade jag mig in i deras trädgård och träffade henne. Under en syrenbuske, en vit syrenbuske mötte jag henne som en nyckfull lite fågel. Vi blev vänner och vi började umgås med varandra, för de mesta lekte vi i trädgården och lyssnade på musik. Jag lärde även känna Rosa, Rosa var komplex, riktigt komplex. För det mesta såg man henne sitta i det där stora fönstret och spela på sin ocarina, en typ av stenföljt som gav ett otroligt vackert ljud. När jag pratade med henne lät det för det mesta som en entonig symfoni av svart. Hon tänkte i svart, hon hade antagligen anorexi eller så skar hon sig under den där tiden, jag visste det inte då, jag la samman de bitarna av pusslet senare när jag var äldre. Lilly kände jag aldrig. Sen var det ju deras mor, herregud, vilken kvinna. Hon var nog allt en man kunde önska sig, hon var vacker, snäll och intelligent som få. Det var hon som höll maken nere på jorden när han fick stolliga idéer som av göra en botanisk trädgård av hela huset. Det var även hon som stödde döttrarna utan ett minsta tvivel på dem och uppmuntrade dem att vara så bra som de kunde. Jag tror att det var hon som höll ihop familjen och utan henne skulle allt falla samman.

Det var nu, omkring två år efter att jag lärt känna Viola och hennes familj som jag kom
i kontakt med den där titeln ”The world ends with you”. Från början var det titeln på en bok om livsfilosofi på japanska. Violas mor kunde japanska och hon läste den ofta. Hon berättade om att den handlade om att världen inte är längre än det man gör den till, att din värld inte behöver vara densamma som den som vi lever i, utan att så länge vi lever så har vi vår värld och när vi dör så går världen under.
Världen går under när du dör ”The world ends with you”, men vad händer med det eller snarare med dem som lämnas kvar? Blir de lämnade att flyta som skräp i det vakuum som skapas efter din död?
Den frågan finns det inget svar på, men ändå vet jag alltför väl vad som sker när ”The world ends with you” för det var precis det som skedde med henne. Hans älskade fru och deras ovärderliga mor, borta som en vindpust av verklighetens kalla nordanvind. Slutet på de glada tiderna, för nu gick det, som man säger.

Käpprätt åt helvetet!

Det kom sakta, krypande som ett dödens spöke och vävde in alla som fanns kvar i familjen i ett djupsvart täckte av rädsla och galenskap. Det började den där dagen, drygt ett år efter hennes död. Hamlet älskade sina döttrar, alla dem, men speciellt Rosa. Sen Viola och sen Lilly, eftersom Lilly var mest lik honom och inte deras mor, där Rosa var en näst in till kopia av modern i hennes ungdom. Jag såg henne alltmer sällan, och de gånger jag såg henne var det som att se ett tomt skal av nåt som en gång vart en människa. Viola sa att de hade sänt Lilly till en släkting efter som hon var så liten.
Jag brydde mig inte riktigt om Lilly med tanke på att Viola förändrades. Hon blev mer och mer, hur ska jag säga? Svår att nå, som om hon hela tiden gick i sin egen värld. Hon nynnade en låt hela tiden och småsjöng på den, en grupp vid namn Colony 5 och deras låt My world. Ja den låten summerade nog hennes liv rätt bra just då.

“Welcome to my world
it's calm and cold
Welcome to my soul
it's withered and old”

Ibland tror jag at hon sjöng den för mig, som om hon försökte nå mig på nåt sätt. Jag skulle ljuga rätt grovt om jag sa att jag inte var intresserad av henne vid den här tidpunkten, jag gillade henne. Vi hade varit vänner i nästen tre år nu, en del av mig vill bara slita bort den där peripetin och bara knulla med henne. Men den sidan av mig har aldrig haft mycket att säga till om, men ändå. Men en dag ringde hon och frågade om jag ville träffa henne. Jag sa ja och hon gav mig det kryptiska meddelandet.

”När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där”

Jag fattade vad hon menade, tro det eller ej. Det hade regnat hela den dagen, men nu hade det slutat och solen sken. Titta vid de vita syrenerna, där vi möttes första gången. Jag gick dit och mötte henne där klädd i en vit sommarklänning och en flaska hemgjort 70 % rödvin i handen.
Jag förlorade min oskuld när jag var sexton år, aspackad med en tjej som var lika full i det blöta gräset under en syrenbuske.
Jag vaknade den morgonen med den värsta baksmällan jag någonsin kom att ha, naken med henne liggandes på mig, naken. Det måste ha sett så konstigt ut, som ett burleskt konstverk eller något liknande. Det som hände sen, får mig när, jag tänker på det, att bli äcklad. Jag kunde inte röra på mig utan att min kropp bara skrek av smärta där på morgonen, så jag blev liggande där. Då kom deras far ut för att se till växterna, han såg oss och han reagerade inte. Men jag fick hur som helst panik, reste mig upp drog på mig mina kläder, och bara stirrade på honom och Viola, som nu låg och gnällde att jag rest mig upp för fort och att hon hade ont i huvudet. Pappan stirrade på mig och höjde en kanna med vad han själv sa var rött vatten, gödning för växterna och hälsade på mig. Jag sprang därifrån, så fort har jag aldrig rört mig tror jag.

Det dröjde nästen två veckor innan jag vågade mig tillbaka till deras hus. Ja, där stod jag klädd i en militärgrön jacka, slitna avklippta jeans och svart sandaler. Jag letade igenom trädgården efter Viola men fann henne inte, jag fann nåt annat. Ett litet växthus med en behållare, fylld med hans röda vatten. Jag gick bakåt och snubblade nästan över en sten, på stenen fanns en bild inhuggen, en lilja.
Den yngsta dotter var borta, hon var hos en släkting.
Hans röda vatten.
Jag trodde jag skulle spy, jag vände mig om för att springa, men Rosa stod i min väg, blek som ett papper. Hon pratade med mig.
”Pappa älskar mig, det finns inte så mycket jag kan göra åt det är jag rädd” sa hon.
”Gå, jag ska se efter Viola, jag lovar, hon ska få fortsätta finnas” medan hon sa detta såg hon på det lilla växthuset.
Jag flydde, så fort, hem. Jag rusade in i huset och spydde i diskon, medan min far satt och rökte och drack kaffe. Han såg på mig med de där ögonen som han alltid fick när han visste att nåt hade hänt. Jag berättade allt, men han bara suckade, sen lyfte han telefonen och ringde ett samtal. Dagen efter satt jag på en buss till min farbror där farsan sa att jag skulle bo, jag lämnade allt bara så där utan ett ord försvann den platsen och de där flickorna ur mitt liv. Farsan var kvar, ett tag alla fall. Sen kom han med.
Min far hade aldrig varit bra på att ta tag i saker och ting.

”The world ends with you” sa de, nej det är bara en ursäkt och en jävligt korkad bok skriven av en japan på en syratripp med en alldeles för stor tillgång till tv-spel. Det är snarare, “The world end and goes on without you, leaving you fallen in the ashes of what was your life”

Så nu sitter jag här tolv år senare med min dator och med inkorg till min mail och läser. Misstroget på det som står på min skärm, och minns sakta det som var en gång för så länge sedan.

Avsändare
Viola”Thebrokenflower”Fällt@hotmail.com
Ämne: Regnskugga.
Meddelande:
När regnskuggan faller, titta vid de vita syrenerna och sök mig där.
När skuggan av igår är borta mötes vi igen vid den vita syrenen
Sök mig där.


End.