Konstnären(Echo)

Konstnären(Echo)

Han lämnade det mörka rummet, med henne kvar där på divanen. Stilla och lugnt började han inse vad han hade gjort och var han var.
På en plats som han inte visste något om. Huset som tillhörde hans nya nattliga musa, kanske en söt, alldeles för ung vänstertjej, eller en överklassflicka med tillgång till fars kreditkort. Möjligheten till en medelklass hästbrud fanns även. Han erinrade sig något om att rida ponny, något han hört innan han hade följt med denna okända kvinna. En blick genom fönstret fick honom att börja tänka på tiden och släppa känslan av nyfikenhet att återvända tillbaka till divanen och undersöka hennes kropp igen. Det fanns annat att göra, påminde han sig. Penna skulle möta papper och han behövde fortfarande ringa sin gamla mor. Han slet upp kläderna och stal en dosa med snus. Han gillade inte lekmannens nikotin men otaliga år hade lärt honom att kunna uppskatta det svarta ”raggarguldet” som det kallades i hans hemort. Han drog på sig sina kläder utomhus, i den ljumna junimorgonen. Han såg på sin telefon, tre nya meddelanden och ett missat samtal. Han avfärdade meddelandena som fyllestrunt, men samtalet hade kommit från hans förläggare. Klockan fyra på morgonen. Röstmeddelandet handlade om att förlaget inte kunde ge ut boken i dess nuvarande form och att de skulle talas vid på måndag. Han svor kort och stoppade in en prilla och mindes med viss vånda vissa vedervärdiga minnen från barnsben, hans far och bror. Han övervägde att spotta ut det, men hans begär stretade emot honom och hans svalde sin ångest. Han lämnade sin nattliga musas gård, utan ett konkret minne av henne, bara syndiga visioner av vad han hade fått henne att göra. Det skulle bli ett bra bränsle för hans skapande.

Den lokala småbutiken ägde allt han behövde, tobak, filter och rullpapper. Nybryggt kaffe, mentolhalstabletter och ett telefonkort. Butiksinnehavaren kände igen honom och mumlade med sin stela röst något i stil med ”Jasså du är här igen”. Han brydde sig inte om att svara utan bara betalde och lämnade lanthandeln. Dagen hade nu grytt och solen stekte över asfaltsgården utanför butiken, en grupp med ungdomar satt och väntade på bussen i en busskur. Misstänksamt såg de på honom, som om han inte hörde hemma och det gjorde han inte. Dessa ungdomar tillhörde den förlorade delen av generationen, de som blir kvar i hemorten hela livet, gifter sig med sin kusin och hämmar den mänskliga utvecklingen ytterligare. Varje generation har sina mästerverk och sina lördagsmorgnar när det kommer till avkommor av den förra generationen. Han själv hade fått gått igenom mycket skit under sina dagar, men han såg sig som en av de främsta av sin generation, alla fall från den hålan han kom ifrån. Den här platsen fick honom att minnas med avsmak det inskränkta stinkande livet i en håla. I hans ungdoms dagar då han misshandlats för sin musiksmak och klädstil, sett sin bästa vän våldtagen och tvingad in i ett äktenskap vid arton bara för att hon bar ett barn till en man från bygden och inte minst när en vän till honom kom ut med att vara bög. När de hittade honom dagen efter kunde knappt ens hans mor känna igen den pojken.
Det hade varit droppen i bägaren som fick vinet att rinna som en flodvåg. Han hade tagit allt han ägde och lämnat för att aldrig mer återvända hem och det hade han inte. Han talade med sin mor och hon hälsade ofta på honom i staden. Men aldrig han henne, han klarade inte av det.
Han skakade av sig tanken om orten, rullade en cigarett och ringde ett samtal. Samtalet gick till Gabriel, killen som arbetade för honom under sommaren. Han var en kommunanställd yngling med en taskig journal hos polisen och diverse skolor. Men han var duktig med växter, datorer och att köra motorfordon. Det var det som han gjorde mest nästan; behövde han åka någonstans så var det Gabriel som körde. Det kunde vara så små saker som att åka femton minuter till affären, eller sexton mil för att hämta upp honom från en fest han hamnat på.
Han talade om var han var och att Gabriel skulle åka omedelbart, det skulle ta en tio minuter för honom att komma ned till butiken. Gabriel skulle få femhundra i handen om han kom ned på fem sex minuter.

Saab 93:an hade tonade rutor och gick i stadiga 80 kilometer i timmen över den glödande asfaltvägen. Gabriel skulle först åka och handla åt honom och sen skulle han köra honom till systembolaget. Uttorkad och slöläsandes den nötta kopian av Howl som låg i baksätet.
Hur många gånger hade Allen Ginsberg inte räddat honom, dels i hans ungdom då den enda människan som förstod honom, hans gamla galna svensklärare Christer Frihfelt gett honom ett exemplar av just den boken i avslutnings present på högstadiet. Och hur han hade sökt sin tillflykt till bokens ord under mindre sanna stunder, då demonerna hade varit hans enda vänner.
Lojt betraktade han Gabriel där han kom ut från matbutiken med en papperskasse, han hade blivit stannad av någon, en flicka med jordgubbsblont hår, en blå jeanskjol och en sönderklippt långarmad tröja som blottade vissa delar av hennes BH.
Han såg på deras blygsamma samspel, det var smärtsamt uppenbart vad det var som brann i deras tankar, ”Sommarflamma” mumlade han ut i luften i den heta bilen. Under sina år hade han lärt sig att läsa rörelser och ansiktsutryck, bara genom att se på en människa kunde han nu se dess inre väsen, dess djuriska ambitioner.
Gabriel sa farväl till flickan och öppnade dörren till bilen, han kastade en flaska med mineralvatten med melonsmak. Han fångade den och klunkade halva, han kände kombinationen av brännande kolsyra och svalkande vätska rinna ned för hans strupe, in i hans mage och vidare ut i hans system.
Gabriel startade bilen och körde ut från matbutikens parkering ”Drömmer du om henne?” Han frågade honom, Gabriel suckade utan att ta blicken från vägen. ”Skulle du bry dig” var det enda som kom till svar. Han brydde sig inte om att svara, Gabriel skulle nog kunna ta den lilla flickan, hon hade känslor för honom. Om de var blott av en köttslig art eller hade en djupare betydelse var oviktigt i detta fall, tonåringar bryr sig inte och för en sextonåring är varje kärlek evig kärlek. Han visste det bättre än någon.
Gabriel stannade vid systemet och nu var det hans tur att resa sig ur den heta bilen ut i sommarljuset; ofta hade han tyckt att det var synd att Gabriel bara var arton, hade han var tjugo hade han inte ens behövt åka med. Men nu var det som det var, den svala luften av systemet mötte honom när han gick in. Det var folktomt, så när som på honom själv och två snuskiga alkisar, som pantat nog med burkar för att kunna gå och köpa varsin 7.0. Han inhandlade det vanliga, en flaska med japanskt risbrännvin, en billig bag-in-box, en dyr whisky, sex flak öl och ett flak cider, som han sålde till Gabriel vid veckans slut.
”Kör” var det enda som han sa till Gabriel när han satte sig i bilen igen.

Han låg på sin trimmade gräsmatta, han rullade en cigarett och öppnade den första ölen. Det var lördag i mitten på juni, varmt och fuktigt vindstilla och lugnt. Han stirrade på himmelen, stilla flöt moln förbi och han såg den eviga blå nyansen, den nyans han hade drömt om hela livet. Gabriel arbetade för fullt med att hålla huset i ordning, huset som bestod av ett massivt arbetsrum, som fungerade som fotostudio, ateljé, tryckeri och diverse andra saker som han som kulturell mångsysslare höll sig med. Förutom det fanns det två spartanska gästrum, ett kök, en tvättstuga och ett för sommaren nyrenoverat badrum. Hans sovrum var spartanskt det med, med endast en stor tvillingsäng, en lampa och två tavlor av HR Gigger.
Han släpade sig upp, klunkade ölen och drog det sista blosset, ropade till Gabriel att han skulle gå och arbeta med sina texter.
Hans arbetsrum var dekorerat med minst femtio olika bilder, kort och tavlor. Både av hans eget verk och andras.
Han stirrade på bilden av två unga pojkar på en vespa i Italien, den ena av dem hade en basker och tjockt mörkt hår, han var rund och solbränd med en axelväska och en cigarr i munnen. Den andra var tanig och rödbränd i ansiktet, runt halsen hade han ett par hörlurar och ett par retroaktiga solglasögon, hans hår var blont och långt, knutet i en hästsvans.
Han fixerade ett annat kort med blicken. En flicka, hennes vackra bleka nakna hud reflekterade blixten från kameran, hennes hår var långt platt och flammande rött. Den vita huden smälte samman med snön i den svarta natten då kortet var taget. Man kunde även, om man såg noga på hennes ansikte, se det utstråla ljuvlig lycka.
Ett tredje kort fångade hans öga, bilden var på en äldre kvinna, hennes gamla rynkiga hud såg ut som sandpapper, hennes hår silvrigt och rakt, ansiktet fårat av år och dagar men hennes ögon lika vackert glänsande som hos en ung flicka som just gjort debut på kärlekensbana, där hon satt på en stentrappa någonstans i Mellaneuropa.
Han riktade sin blick bort från fotona och tavlorna, till den enda bokhyllan i rummet, överfull med litteratur. Filosofi, historia och poesi blandades i en horribel mix utan struktur och flyt. Jung, hans älskade Ginsberg, Irving, Norén, Spengler, Mistral och Nietzsche. Listan kunde göras lång, nästan oändlig kunde han tycka. Dessa mästare trycktes mellan hans egna verk, olika upplagor av hans tre böcker.
”Tidelwave”
”Lost Heart”
”Vägen som försvann”
Hans första bok ”Tidelwave” som ofta kallades hans bästa, var en bok om poesi, både dikter och analyser om diktens effekt på människans psyke. Ett försök till att halvt kronologisk tolka balansen i poesin där utgångspunkten var Sapfo och slutet, så klart Ginsberg. Den hade sålt hyfsat och översatts till fyra språk.
Han kastade en blick på sin skrivmaskin och såg högen med papper, utkastet till ”Echo”, hans första renodlade poesibok. Han gick bort, satte sig och stirrade. Den sista ofärdiga dikten till verket, han ryckte loss den och stirrade på den. Han öppnade en låda och plockade fram en Desert Eagle, ett vapen han fått av en kär vän för länge sedan. Han slet orden från pappret via sin tunga och skrek ut:

“Destiny is lie just like a lone wolf that cries out to the black sun in the middle of frozen wasteland. Longing, dreaming for the drug that just brings love and dwarfs
The gun to the head point a bang, the soul raped from its body, summons succumbs of rage to spill the blood of daze angels in the morning. Aside huff and jute castor claim the fazed quote
Just as the drunken dragon eats the final egg, that the dead girl dropt in the street one white day. And the savoir blackout, of spirits an exchange from the sods of déjà and the vu
Left out to brush the black cat in the mint and the oafs, Echo to from to”

De sista tankarna han hade, han undrade om någon hörde honom, hade någon sett hans galenskap innan den tog honom, det och att han inte hade ringt sin mor.
Han kände hur kulan sprängde hans skallben, expanderade hans kranium i en snöstorm av benvita flingor som fyllde rummet med djuprödkontext och grå hjärnsubstans, alla han verk dränkta i den vätskan som hållit den hjärna som fött dem, slut, nu var det över, evig tystnad, stillhet och… saknad?
Han öppnade ögonen och mötte Gabrielles blick, han stod i dörren och såg på honom och vapnet han höll i sin hand. Han kunde höra ett avlägsets ljud från Gabriel ”vad fan gör du, you OK?” han nickade bara tillsvars, Gabriel rycket på axlarna och vände sig bort från honom. ”din mor ringde förut, jag sa att du jobbade, hon lämnade ett meddelande bara så du vet” Han nickade igen och såg på Gabriel där han vandrade bort, han pressade pistolens kolv mot sin panna och kände hur tårar trängde fram och stilla rann ned över hans kinder, träffade han läpp och spred den salta smaken som en blomma som vidgar sina blad. Sakta och mödosamt stoppade han tillbaka pistolen och med tunga, slitna steg gick han för att ringa sin mor.

Eko