Dockan

Dockan
Länge har jag suttit här och hört din röst mala för mina öron
Det skär och river
För det är ditt fel att min penna tappat sin vassa udd och blivit allt för slö
Men nu genom Musikanten och Damen har jag hittat tillbaka till modet och styrkan att ta min penna och vässa den.
För efter allt hat och all kärlek, alla tröstlösa försök att rädda dig är det nog nu
För med ord jag har börjat hugga mot dig, inte av kärlek eller ens av vänskap, utan det är med blind sympati som för min penna när jag skriver om dig nu
För att respekt har runnit av dig nu och alla känslor börjar kallan så snabbt
För Filosofen hämmade du och Komikern tappade sig själv i tröstlös trötthet
För du måste brinna, du måste förstöras och sjunka ned till en nivå där dina falska vita vingar faller av dig och blottar din nakna hud för alla, alla sanningar och drömmar
För dina ord blir mer och mer meningslösa och dina handlingar är bara hycklande ord av falska ting och drömmar
Du är inspirerande på att sätt som en människa inte vill vara
Precis som en själlös docka, rädd att vissa sitt sanna jag, en docka som snärjer allt omkring henne i lösa slöjor av rosen taggade textilier broderade med korruption.
Du är inspirerande på alla sätts om du inte vill vara och jag bryter mig loss
Fuck you jag drar, vill ni andra med?